familjenkenneastrom.blogg.se

Alma har lärt sig räkna till tio.
Jag är stolt som jag vet inte vad.
Jag är redo att berätta för hela världen att min dotter kan räkna till tio. Så fantastisk hon är.

Så vad händer i resten av världen då? Snurrar jorden fortfarande? Det bryr jag mig inte så mycket om just nu. Jag har fullt upp med att vara stolt. En stolt mamma. Tänk att man kan få känna sådana här härliga känslor över något som i andras ögon kan tyckas totalt betydelselöst. Vilken lycka det är att få vara mamma till Alma. Vår lilla älskling ❤.

Äntligen äntligen äntligen.
Jag har börjat packa upp våra saker i huset. Det känns så underbart så det går nästan inte att beskriva. Huset är så fint (och finare blir det när det är helt färdigt) och jag blir så lycklig när jag är där. Många saker får mig att småle, franska 3 l-plastpåsar, Almas urvuxna bebissaker men det är även kära återseenden med mina kläder. Lite varmare kläder! I 5 månader har vi nu traskat runt i kläder som ryms i en stor resväska och som dessutom är sommarkläder, de allra flesta. Ytterligare en anledning till att längta till inflyttning ska ni veta!

Idag sinkas min uppackning av en blodtransfusion. Jag har dåliga blodvärden men några av dem ska vi i alla fall kunna "tanka upp" lite grand. Fint inför kommande tur till Paris om inte annat.

Har har ni en liten glimt från gårdagens uppackning i huset.

Kram på er!

Här kommer en liten bildkavalkad från gårdagen. Vi var ju som sagt på söndagsbrunch med familjen Sjöblom, mycket uppskattat, inte minst av Alma som tycker mycket om "Miije, Pääär och Kjääästin".
Efteråt visade Alma upp sin blivande bostad och vilka förträffliga garderober som hennes pappa skruvat ihop. Hon hjälpte honom även att skruva ihop några till som ska vara i tvättstugan 😍.
Lite bus i höstlöven hann vi också med.

Måste även bjuda er på ytterligare en bild på lilla tjejen med nagellack. Jag ska villigt erkänna att jag inte varit så förtjust i småtjejer med nagellack innan men jag måste nu säga att jag förstår varför man som förälder målar naglarna på sitt barn. Hon ville ju såååå gärna ha igår och säker 15 gånger visade hon upp sina naglar igår och var såååå stolt. Återigen modifieras ens "innan jag fick barn"-värderingar.

Idag är lilla älsklingen hemma från förskolan. Hon blev förkyld i helgen och inte minst med tanke på veckans Parisresa vill vi försöka samla krafter och tillfriskna snabbt! Just nu kör vi nedbäddat framför Pippi och med en skön, varm, sprakande brasa.

Hoppas ni alla har en fin måndag!
 

Min stora tjej ville för första gången ha nagellack idag! Och det är väl klart att man ska få ha samma som mamma...! ❤ Nu blir vi fina på söndagsbrunchen!

KRAM på er!

Tills vi flyttar in i huset...?!
Nääää, tills vi åker till Paris!!!
Åh vad jag längtar! Jag ser till och med fram emot flygresan, att åka bussen och se staden komma närmre och närmre, att kliva av i bekanta kvarter, att dras med i stadens tempo, att känna dofterna... Jag skulle kunna göra en lång lista... Jag behöver helt enkelt en dos Paris nu!

À bientot!

Detta är ju något som man lätt kan ta för givet i ett hus men när det inte funnits där på snart 4 månader och man bytt alla rör och ledningar så kan man faktiskt bli själaglad när man kliver in i ett varmt hus och sätter på kranen!
Vi närmar oss inflyttning!

Alma har ett nyvunnet intresse för bokstäver. Hon sitter gärna i mitt knä på morgonen och talar om för mig vems bokstäver hon ser. Mysigt.

När vi gick från förskolan idag pekar hon glatt och utbrister "pappa". Gullunge ❤.

Och den här allén vid Krapperup är långt mycket vackrare i verkligheten!
Jag är ändå ganska nöjd med att jag lyckades fota med iPhonen medan jag körde...

Hoppas ni har en fin höst-onsdag!

KRAM

På fredag har vi bokat städning av ovanvåningen.
Kan det betyda att vi kan börja flytta in i helgen...?!
Har aldrig någonsin längtat så efter att få dyka i flyttkartonger...!

Idag kan jag summera ännu en dag fylld av lite större utmaningar än man ibland kan önska sig, men så klart också fylld av massa godbitar! Vi tar de tuffa bitarna först...

Många av er vet att jag haft ruggiga problem med mitt öga på sistone. Idag var det äntligen dags för operation i Lund. Man gick ner med en sond i min blockerade tårkanal och lämnade där kvar en silikonslang som under 6 mån ska förhindra att kanalen växer ihop igen. Låter detta som en mysig start på dagen? Det kan jag meddela att det finns många saker jag hellre gör måndag morgon kl 08. Hua. Bara delvis bedövad sprattlade jag ganska bra där på operationsbordet. Operationen var i alla fall lyckad, trots att oddsen innan faktiskt var lite risiga, så nu hoppas vi att den ska göra nytta också.

När jag kom hem placerade jag mig framför datorn för att ta tjuren vid hornen, ganska milt uttryckt. Jag har under en längre tid funderat en del på ett brev jag vill skriva till Alma. Båda mina psykologer har även dem tagit upp detta som något jag borde göra. INTE pga att jag är sjuk utan pga att det är NU jag minns en hel del saker som jag så småningom kommer att glömma. Saker som en dag kommer att vara underbara för Alma att känna till. De har båda sagt att sådana här brev borde alla skriva. Jag håller med, visst hade det varit fantastiskt att veta hur ens föräldrar tänkte i början av ens liv? Saken är den att jag haft världens ångest inför det här brevet. Det har känts som ett "hej då brev" och prova att skriva ett sådant brev till det käraste ni har så kan ni nog förstå lite grand... Men så idag kände jag ändå att nu klarar jag det!
Jag har således skrivit mig igenom, och delvis återupplevt, min lycka att bli gravid, 9 månaders graviditet, en fantastisk förlossning och glimtar från de senaste 2 årens vardag. Jag har skrivit om hur mycket jag älskar att vara hennes mamma, vilken förälder jag vill vara till henne och hur stolt jag är över henne. Ni förstår säkert att en del tårar föll... Jag försöker stärka mig själv med att tänka att jag ska ge det här till henne när hon förhoppningsvis blir gravid en dag. Blir hon det inte innan hon är 45 får hon det då ändå! Phu, det var verkligen tufft att skriva detta men det känns ändå bra att ha påbörjat detta.

Ljusglimtarna då?
Inte helt förvånande står Alma för de jag tänker nämna här. Den blicken fylld av kärlek och bamsekramen man får när man hämtar henne på förskolan❤. När hon utbrister "Där satt den" när hon pusslat färdigt 😊. När hon berättar för mormor att vi hade söndagsmys igår och måndagsmys idag 😍. När, ja, den här listan skulle kunna göras väldigt lång. Som tur är. För då går man ju ändå och lägger sig med ett leende på läpparna även om det idag varit lite tuffa tag.

Kram på er alla,
Anna

Vad skulle man annars göra en söndagskväll liksom?

Jag vill flytta in i vårt hus nu. NU.
Mitt tålamod är slut. Jag skulle kunna skriva en mycket lång lista över saker jag är trött på men jag tror jag håller det för mig själv ändå...
Otto säger att vi ska kunna börja flytta in på ovanvåningen på fredag. Måtte han hålla vad han lovar den här gången...

Så här ser det ut nu, verkar det som inflyttning är nära tycker ni?

Huset fortsätter att uppta Daniels tid så jag och Alma fortsätter att försöka roa oss bäst vi kan själva. Vilken tur att vi har så fina goa vänner som gärna hjälper till att roa oss! En planerad förmiddagslek med lunch blev en härlig heldag i Allerum! Alma hade så roligt att hon glömde bort att hon brukar sova middag 2 h, det tog dock inte särskilt lång tid innan hon sov när vi körde hem...
Här bjussar Alma på lite bilder!

Ordföljden "att bli sedd" var länge något jag helt associerade till mitt yrke. Otaliga texter har skrivits om att alla barn och ungdomar ska bli "sedda och bekräftade" och många gånger har jag varit frustrerad i min yrkesroll inför denna ibland mycket svåra uppgift.

När Alma föddes har ordföljden fått ytterligare en aspekt. När jag tänker på mitt föräldraskap så är detta något som känns självklart och väldigt viktigt för mig. Hon ska känna sig sedd och bli bekräftad. Oftast vill och kan jag uppmuntra henne men ibland måste jag också tillrättavisa.

På senare tid har jag haft anledning till att reflektera kring mitt eget behov av att bli sedd och bekräftad. Den här bloggen till exempel, är den ett forum för detta? När jag analyserar mig själv så tycker jag inte att mitt bekräftelsebehov är ovanligt stort. Jag är trygg i det mesta jag gör och säger och behöver inte andras tyckande hela tiden. Men visst är det ändå skönt med viss bekräftelse? Jag skulle vilja säga att det handlar mest om att bli sedd. För det känns så fint när någon märker vad man gjort eller att något noterar att man har en dålig dag, till exempel.

Imorse fick jag en sådan underbar kommentar som gjorde mig så själaglad.
"När jag blir mamma skulle jag vilja vara en sådan mamma som du".
Jag blev så glad och stolt och till viss del lättad också. Jag vill ju så klart vara den allra bästa mamman för Alma och jag har både en medveten och omedveten strategi för detta, men gudarna ska veta att det inte är lätt alltid.

Dagens kommentar fick mig att känna mig sedd. Vi har inte känt varandra så länge men hon har ändå uppfattat mina "mammaegenskaper" (i alla fall de positiva!). Om du läser det här J ska du veta att du verkligen gjorde mig glad.

Jag kämpar för att vara Almas pigga och glada mamma.
Jag kämpar för att vara den sambon som jag vill att Daniel ska ha.
Jag kämpar för att hålla fasaden uppe för att inte oroa min familj ännu mer.
Jag kämpar för att försöka hålla den där förbannade oron och rädslan borta.
Jag kämpar och krigar mot smärta och den där j-vla tröttheten som aldrig riktigt vill försvinna.
Jag kämpar och fokuserar på bra saker istället för problem.

Idag är jag så fruktansvärt trött på det här kämpandet. Det är inte rättvist. Nu är jag ledsen. Nu får de där tårarna jag helst vill skona min familj från komma.

Jag är ledsen att det här inlägget kanske inte är så kul att läsa, men det är också ärligt och sant. Precis som alla de andra som är mer pigga och glada.

Snart ska jag hämta Alma och då vill jag att tårarna ska vara slut. Men vinden från havet torkar dem faktiskt lite grand och nog för det med sig lite mer energi också. Till att kämpa vidare.

När jag sitter i godan ro och äter en förmiddagsknäcke får jag plötsligt syn på en ödla som krälar över golvet! Ääääeee! Fy vad äckligt! Kräldjur är verkligen inte min grej!
Min första tanke är att låtsas som om jag inte sett den men sen tänkte jag verkligen "snart har jag mitt eget hus, då kan jag inte vänta på att pappa ska komma och fixa sånt här!". Sagt och gjort. Jag tog fram en plastburk och fångade ödlan, för att sen släppa ut den i trädgården. Phu. Jag överlevde.
Jag tror jag var 24 år när jag skickade in en ansökan till Robinson. Jag ville verkligen vara med där. Efter dagens lilla ödlejakt inser jag att det nog var bra att jag inte kom med...

Idag är det prioriterat husarbete för Daniel och pappa och jag och Alma är således solo. Vår planerade lekparksdate spöregnade tyvärr bort så istället begav vi oss till simhallen. Oj vad Alma tycker det är roligt där! Nu har hon dessutom lärt sig att även uppskatta "bubblebadet" och det gillar jag! 😊
Har tyvärr ingen "före"-bild att bjuda på, men väl en "halvleksfika"-bild och en "efterdrygatvåtimmaribadet"-bild.
Nu ligger hon och sover middag gott i sin säng, jag tror faktiskt jag ska göra henne sällskap en stund på ovanvåningen...

Hoppas ni har en fin lördag!

Daniel ❤ som fyller 35 år!
Grattis älskling, idag skiner solen för dig!

Det har stormat och regnat och varit kallt och ruggigt länge. När jag lämnade Alma i morse var det förvisso jättekallt men den blå himlen lovade på en fin dag. Och visst blev det så! Solen strålar som aldrig förr och det är alldeles vindstilla! Så fint!
Vad är det då som är typiskt, jo, att jag känner mig krasslig och har feber. Bu. Men nu har jag legat inne länge nog och tar duntäcket med mig ut i solstolen! Try to stop me!
Hoppas ni alla också har solen att njuta av!
KRAM

.... är att kliva ut i kylan och notera nyskrapade rutor på en "sart bil". Det vill säga konstatera att Daniel lämnade Volvon hemma till mig! 😄 Kanske är det ett sista försök att få en extra present imorgon (?!), eller så gör han det bara för att han är så fantastisk som han är. Tror på det sista ❤.

Lite hastigt och lustigt gjorde jag lunchplaner för oss två på Hamnkrogen. Mycket uppskattat. Av oss båda. ❤

... vårt nyslipade parkettgolv! Nästan 50 år gammalt och med farmors ande i, nu upputsat i vårt snart nyrenoverade hus! Så fint! Tycker vi i alla fall...!

En lunch för två är helt klart bättre än ensamlunchen. Att få dela den med min älskling och samtidigt kunna prata ostört och utan att ögonlocken väger bly (vilket mina tenderar att göra efter 20.00) var härligt!

Nu ska jag hämta världens finaste.
Det är också härligt!

KRAM på er!

Jag vet inte vad det är med den här låten men den frambringar lyckokänslor hos mig. Jag älskar att sjunga med och flera av textraderna blir till kärleksförklaringar till Daniel. Idag när jag körde hem från dagis spelade de den igen och efter att ha skruvat upp volymen ordentligt och skrålat dessa kärleksyttringar ännu en gång kände jag att de förtjänade att bli ett blogginlägg. Och Daniel förtjänar förstås att veta att han är mitt allt och att jag vill vara med honom vart han än går ❤.

"Lägg din hand mot min kind, visa mig vägen
Kommer du ihåg den, det känns så skönt att komma hem
För när du ser mig blir du lycklig

Om du känner dig ensam öppna dig då,
dela med dig av känslan, jag kan nog förstå

Om ditt hjärta slår kommer jag att vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår kommer jag att känna av dig vart jag än går

Vart jag än går
Vart jag än går

Du vilar här på mitt bröst, för mig är du livet, men jag tar dig förgivet
Förlåt jag kan vara dum,
När disträheten tätnar, när jag hör dig

Om ditt hjärta slår kommer jag att vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår kommer jag att känna av dig vart jag än går

Spela vår låt nu, ta mig med storm
Kan vi inte dansa som förr, och hela natten lång
Bli ett med mig darling, jag vet att vi kan
Men sen vill jag hålla din hand

Om ditt hjärta slår kommer jag att vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår kommer jag att känna av dig vart jag än går

Om ditt hjärta slår kommer jag att vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår kommer jag att känna av dig vart jag än går

Vart jag än går"

Innan jag fick barn har jag alltid skämtat, med en hel del allvar, om att mitt barn ska minsann inte hålla på med hästar. Morfar har "hotat" med att köpa en ponny och jag har kontrat med att då ska jag ha total ansvarsfrihet. I ärlighetens namn tycker jag, nu när man har distans till det, att livet med hästar tvingar en till mer begränsningar än vad jag vill ha.

Så, till rubriken. Vad hände? För verkligen. Vad hände? Varför är jag löjligt engagerad i Almas hästintresse? Stolt som en tupp för att hon travade idag? Förste organisatör för att hon ska få till en tur till häst? Herregud, hur ska detta sluta?!?

Ibland känns det som det man önskar sig allra mest i hela världen är en sovmorgon. Att bara få sova hur länge man vill. Åh, skönt. Alma tycker ju att dagen ska starta någon gång vid 7-tiden och det kan jag ju ibland tycka är allt för tidigt.

Idag vaknade jag vid 07 av att Alma ligger och viskar bredvid mig. Hon pratar om sina fröknar på förskolan, sina kompisar och vad hennes föräldrar heter. "Mamma Anna, pappa Danjel". Gulligt. När hon ser att jag är vaken utbrister hon hjärtligt "Mammaaaa" och kryper närmare och sen "Sammans, mamma, Amma (Alma)". Jag överväldigas som så många gånger förut av kärlek, hon är så underbar vår lilla tjej! ❤ Och om jag skulle byta detta mot sovmorgon - inte en chans, mys vinner alla dagar i veckan!

Hur jag hinner blogga? I måndags gjorde Alma Emil-premiär. Mycket uppskattat! Och bra att ta till om man "behöver" göra något annat....

Hoppas ni alla har en fin helg!

Daniel sliter i huset och jag och Alma gör vårt bästa för att inte vara i vägen. I praktiken innebär det att vi återigen har varit i simhallen och roat oss kungligt innan vi styrde bilen mot Hofterup och "Miiiiije". Här har Alma klarat av sin våffelpremiär (mycket uppskattat), varit ute och busat på lekplatsen och fått allmänt massa härlig uppmärksamhet! Detta stället stannar vi mer än gärna på över natten!

känns det alltid lite märkligt att äta lunch själv? Beror det på att man är rädd att folk ska tro att man inte har några kompisar eller? Är det konstigt att äta själv? Egentligen är det ju mest lugnt och skönt! I och för sig har man ju sin kära iPhone som sällskap...

Jaja, bara lite konstiga tankar. Här är min goda lunch i alla fall, ryggbiff med rostade rotfrukter och choronsås. På Vikens Hamnkrog. Fiiiiint. Den förtjänade jag efter att ha utfört x antal uppdrag idag!

Och en hel del kakel och klinkers...
Och oj oj oj vad fint det blir!
Det är så härligt när man känner att det närmar sig...!

Dagens tjuvtitt. Håll till godo.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/3896162/images/2012/pic_506dc232ddf2b329ae00055e.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-1/3896162/images/2012/pic_506dc232e087c33d63a40196.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-1/3896162/images/2012/pic_506dc23ce087c33d5acef6c1.jpg" class="image">

I morse när jag vaknade tyckte jag att det kändes ganska tungt. Det är behandlingsdag och jag har av olika anledningar varit lite låg på energi de senaste dagarna.
Daniel läste av läget och när han pussade mig hej då påminde han mig om att "du är stark, du fixar detta, fokusera på lunchen sen, den blir ju härlig". Han hade ju helt rätt och det kändes skönt att höra honom säga det.

Således, ja, jag har fått behandling. Ja, jag har pratat om en del saker som tynger mig med min psykolog. Men framför allt har jag ätit god lunch med min fina vän och nu sitter jag återigen i en skön soffa, med en god kaffe och, hör och häpna, en stor kanelbulle! Jag KAN äta kanelbulle. Det fastnar inte i halsen! Tjoho det är ju både många kalorier och himla gott! Snacka om bra!

Så kontentan av detta inlägg.
Fokusera på det som är bra och härligt.
Som en stoooor kanelbulle till exempel. 😄

KRAM!

Jag har mycket mycket mycket svårt att låta bli att pussa pussa pussa denna underbara lilla människa just nu! 😍

Finns inte sötare. Inte i min värld i alla fall. ❤

Oj oj oj, nu jobbas det febrilt i huset ska ni veta! Rolf/pappa/farfar/supermuraren är i högform och som ni ser har vi nu snart ett badrum med kakel och klinkers! I köket skruvas det upp inredning och Daniel och Ingrid monterar så fort de bara kan. Tyvärr sinkas planerna lite av någon mindre kompetens person visst GLÖMDE skicka vår order på bänkskiva... Grrr 😡
Jaja, allt kan ju inte gå enligt planerna. Det är ju bara det att man börjar bli ganska sugen på att flytta in i det där huset nu! 😊 På torsdag kommer i alla fall golvsliparen och då ska således allt vara klart och BORTA från vardagsrummet och det ser vi ju fram emot att se... Hm. Blir nog en bild från det rummet här på torsdag också.

KRAM KRAM!