familjenkenneastrom.blogg.se

Det är lite av många många olika känslor jag känner. Det är inget trevligt hörn om man säger så. Jag vill bara bort bort bort härifrån men vad jag än gör så tvingas jag ta mig igenom detta på något sätt. Att veta att tumörerna är aktiva i mig och att man inte riktigt vet hur man ska stoppa dem är tortyr. Att ligga precis i startfasen av en behandling och inte veta hur jag kommer att reagera på den, om jag kommer att svara eller vad som kommer att hända. Det är så skrämmande så att den rädslan som gripit tag i mig helt paralyserar mig. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika ut allt det här. Kan man göra det? Vet ni hur det känns när ens dotter kommer fram till en och tittar lite med huvudet på sned och säger "mamma ledsen?", "mamma ont i benet"? "Jag kan hämta plåstrer". Älskade lilla Alma, jag önskar av hela mitt hjärta att du inte behövde oroa dig för din mamma. Det enda jag kan lova dig nu är att jjag kommer att kämpa, kämpa och kämpa. Det finns inget hellre jag vill vara än din mamma och det är banne mig jag som ska plåstra om dig!

 

Det är som sagt otroligt jobbigt nu. Jag har stratat en ny behandling och i torsdags gick jag igenom den. Det blev en mycket märklig och obehaglig upplevelse av flera anledningar, men det resulterade i allla fall i att jag blev okontaktbar och otroligt snurrig och nästintill medvetslös. Nu har vi försökt bearbeta detta och jag hoppas att torsdagens behandling ska bli OK men när man inte minns samtal, personer man sett och saker man gjort då blir man rädd. Jag går på otroligt mycket mediciner som gör mig (förhoppningsvis friskare och mer smärtfri) väldigt trött och snurrig. Det känns som om jag ständigt är berusad. Jag skakar mest i hela kroppen pga abstinens (eller ev något av läkemedeln) och väldigt plötsligt kan en trötthet komma över mig ocg jag kan i princip somna stående. I samband med min strålning fick jag så mycket kortison så att min benstyrka är helt borta och jag kan inte längre gå i trappor eller lyfta Alma för den delen. Det är en helt absurd känsla ska ni veta. Mina ben har ni ju sett... Strålningen alt medicineringen har påverkar slemhinnorna i min hals så jag kan bara viska fram vad jag vill och kan således inte prata i telefon och har svårt att göra mig hörd över huvudtaget.

 

Åter till rubriken. Inmålad i ett hörn. Vad då? Jo det handlar om bloggandet. Som ni märker jag har jag inte bloggat på flera dagar. Dels är det svårt när bokstäverna inte kommer i rätt ordning över huvudtaget. Dels är det absurt att man hinner glömma vad meningen ska handla om innan man skrivit den färdigt (Jag är verkligen ledsen Carina, jag har svårt att förlåta mig själv...) Sedan skakar oftast mina händer så. Men mest handlar det igen om vad man ska skriva. På ett vis upplever jag nu igen det absolut värsta jag kan uppleva. Sen är dagarna samtdigt fyllda av fantastiska upplevelser. I söndags såg jag och Daniel Melissa Horn i Helsningborgs Arena. Dessförinnan hade jag, pappa och Alma varit och ridit på advetsponnyridning. Mamma är här och hjälper mig med allt mellan himmel och jord och vi har det jättemysigt.

 

Det känns på ett vis konstigt att blogga om hur fruktansvärt vi faktiskt har det i vår familj just nu. Men lika konstigt känns det ju att "blogga från det andra hörnet" där vi har de där fantastiska upplevelserna. Men nu har jag faktiast gjort det. Och det har ändå gått ganska bra. Jag vill egentligen skriva lite kortare inlägg, och jag hoppas det blir så framöver, men vi får helt enkelt se hur livet ter sig framöver. 

 

Ni är närmare hundra personer som är här inne och kikar varje dag. Jag vet att ni håller tummar och hår och hejar på mig och jag är väldigt tacksam. Här kommer några bilder från de fantastiska stunderna jag upplevt sista veckan så får vi se när och hur nästa inlägg blir. Jag känner att färgen nog har torkat i det här hörnet så nu är det hög tid att försöka ta upp det där bloggandet igen.