Det är lite av många många olika känslor jag känner. Det är inget trevligt hörn om man säger så. Jag vill bara bort bort bort härifrån men vad jag än gör så tvingas jag ta mig igenom detta på något sätt. Att veta att tumörerna är aktiva i mig och att man inte riktigt vet hur man ska stoppa dem är tortyr. Att ligga precis i startfasen av en behandling och inte veta hur jag kommer att reagera på den, om jag kommer att svara eller vad som kommer att hända. Det är så skrämmande så att den rädslan som gripit tag i mig helt paralyserar mig. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika ut allt det här. Kan man göra det? Vet ni hur det känns när ens dotter kommer fram till en och tittar lite med huvudet på sned och säger "mamma ledsen?", "mamma ont i benet"? "Jag kan hämta plåstrer". Älskade lilla Alma, jag önskar av hela mitt hjärta att du inte behövde oroa dig för din mamma. Det enda jag kan lova dig nu är att jjag kommer att kämpa, kämpa och kämpa. Det finns inget hellre jag vill vara än din mamma och det är banne mig jag som ska plåstra om dig!

 

Det är som sagt otroligt jobbigt nu. Jag har stratat en ny behandling och i torsdags gick jag igenom den. Det blev en mycket märklig och obehaglig upplevelse av flera anledningar, men det resulterade i allla fall i att jag blev okontaktbar och otroligt snurrig och nästintill medvetslös. Nu har vi försökt bearbeta detta och jag hoppas att torsdagens behandling ska bli OK men när man inte minns samtal, personer man sett och saker man gjort då blir man rädd. Jag går på otroligt mycket mediciner som gör mig (förhoppningsvis friskare och mer smärtfri) väldigt trött och snurrig. Det känns som om jag ständigt är berusad. Jag skakar mest i hela kroppen pga abstinens (eller ev något av läkemedeln) och väldigt plötsligt kan en trötthet komma över mig ocg jag kan i princip somna stående. I samband med min strålning fick jag så mycket kortison så att min benstyrka är helt borta och jag kan inte längre gå i trappor eller lyfta Alma för den delen. Det är en helt absurd känsla ska ni veta. Mina ben har ni ju sett... Strålningen alt medicineringen har påverkar slemhinnorna i min hals så jag kan bara viska fram vad jag vill och kan således inte prata i telefon och har svårt att göra mig hörd över huvudtaget.

 

Åter till rubriken. Inmålad i ett hörn. Vad då? Jo det handlar om bloggandet. Som ni märker jag har jag inte bloggat på flera dagar. Dels är det svårt när bokstäverna inte kommer i rätt ordning över huvudtaget. Dels är det absurt att man hinner glömma vad meningen ska handla om innan man skrivit den färdigt (Jag är verkligen ledsen Carina, jag har svårt att förlåta mig själv...) Sedan skakar oftast mina händer så. Men mest handlar det igen om vad man ska skriva. På ett vis upplever jag nu igen det absolut värsta jag kan uppleva. Sen är dagarna samtdigt fyllda av fantastiska upplevelser. I söndags såg jag och Daniel Melissa Horn i Helsningborgs Arena. Dessförinnan hade jag, pappa och Alma varit och ridit på advetsponnyridning. Mamma är här och hjälper mig med allt mellan himmel och jord och vi har det jättemysigt.

 

Det känns på ett vis konstigt att blogga om hur fruktansvärt vi faktiskt har det i vår familj just nu. Men lika konstigt känns det ju att "blogga från det andra hörnet" där vi har de där fantastiska upplevelserna. Men nu har jag faktiast gjort det. Och det har ändå gått ganska bra. Jag vill egentligen skriva lite kortare inlägg, och jag hoppas det blir så framöver, men vi får helt enkelt se hur livet ter sig framöver. 

 

Ni är närmare hundra personer som är här inne och kikar varje dag. Jag vet att ni håller tummar och hår och hejar på mig och jag är väldigt tacksam. Här kommer några bilder från de fantastiska stunderna jag upplevt sista veckan så får vi se när och hur nästa inlägg blir. Jag känner att färgen nog har torkat i det här hörnet så nu är det hög tid att försöka ta upp det där bloggandet igen.

 

 

 

STOR KRAM till er alla och tack för all omtanke!

Slutligen vill jag bara be er särskilt notera tapeterna i möbelaffärens lekrum, oslagbara eller hur?!? 😝

Ps. Ja ja, hia er, ni ska få se bilder från spaet så snart jag tycker det är mer likt ett SPA än ett badrum - men det är inte lång tid kvar nu! 😊

INGET får röras. 

Man får vara glad att det fanns en ledig stol kvar så att mamman i familjen får kolla lite på Idol....!

Nu har jag provat ut min peruk.

Ångesten var ganska total innan men en otroligt positiv och proffesionell frisör gjorde det lite lättare. 

Och Daniels sällskap förstås. 

Nu ska vi unna oss en riktigt god lunch. 

Som det stod på en fin skylt på salongen, 

"Njut varje minut".

...som försökt måla naglarna när ni har någon slags abstinens/reaktion på läkemedel/tokskakningar? Jag känner bara att jag skulle behöva lite tips och råd för det här går inget vidare alltså....

Tur att Essies nagellack är så bra så att man bara behöver stryka en gång eller vad säger ni sisters?

 

 

 

Vi får väl varna känsliga tittare men här har ni ett litet resultat av lite väl mycket smärtstillande injektioner... Som tur är funkar det i alla fall för det mesta så det är i alla fall en liten tröst. Jag hoppas på att kunna minska ännu lite mer på de smärtstillande innan den nya behandlingen startar om en vecka. 

Annars kan jag bara konstatera att trots medicinerna har bara lyckats somna ca 7 ggr under Bonde söker fru idag! Nu måste jag bara lägga mig, annars kommer min underbara man både få borsta tänderna på mig och bära in mig i sängen. Nog för att han gör mycket för mig men detta ska han slippa idag. 

 

 

 

Idag var det lite speciellt läge dock. Fotografering. Samling 1 h innan vi normalt lämnar henne. Kändes bara stressigt och jobbigt här hemma och på förskolan var det fullt m pedagoger som försökte göra sitt jobb, föräldrar som skulle stötta och barn med varierad förtjusning inför fotograferingen. Alma var inte särskilt impad av situationen. Inte jag heller. Jag tog således vad jag tror var det bästa beslutet att "lämna skutan" men nej, den där fotografen har jag inte mycket till övers för och förväntningarna på årets bild" är inte höga. 

Nu ska jag tanka lite höstmysenergi med HD och en kopp kaffe. 

Hoppas ni får en fin dag och har en lite bättre start än min. 

att solbrillorna låg nära till hands när en sådan solig höstcykeltur uppenbarade sig idag! 

Smärtor och jobbiga tankar under kontroll idag, jag satsar på att detta kommer att bli en bra dag! Hoppas det samma gäller er!

 

Och TACK igen för all omtänksamhet ni visar i olika former! Jag orkar inte alltid svara personligt (vet ni att det är över 100 unika som följer bloggen varje dag nu! 😊), men allt, jag menar allt, hjälper mig i det här kriget jag krigar. 

 

Massa kram!

 

så här kan vi ju inte det längre. En blogg med knappt några inlägg är ju inte så särskilt rolig att läsa. Sen är det ju så att jag i (kortare) perioder måste krypa tillbaka och ändra om lite i prioriteringsordningen, men just nu känner jag faktiskt för att lyfta upp bloggen lite grand.

 

Det är söndageftermiddag och jag har en riktigt skön känsla i kroppen. Vi har haft besök av Clara i ett par dagar, och det har varit så himla mysigt. Klyschan om att man "växer ihop" med åren (det är ju trots allt 9 års skillnad på oss) är verkligen sann och jag trivs såi min lillasysters sällskap. Nu är hon i och för sig lämnad på flygplatsen, och det är ju lite trist, men jag fortsätter ändå att glädja mig åt de mysiga stunder vi hade tillsammans i veckan. Sen kan man ju inte annat än le när man tänker på den glädje som finns i Almas röst när hon pratar om "moster Clara".

 

Det blev annars lite omvänd "arbetsfördelning" här i dag då Daniel tog Alma till stallet på ridning. Jag är stolt över min man som dels "vågar" (även om vi ju alla vet att hästar inte är farliga!) och dels liksom går in på "mitt territorium" med Alma. Upplevelsen bllr alldeles säkert annorlunda för oss alla och det tycker jag är mysigt. Sen kan man ju i och för sig fundera på hur det kom sig att "gänget" till slist hamnade på Allerums golfbana (som ligger precis intill stallet)... Hm... :-)

 

Nu tar vi det lite lugnt här hemma och sen blir det farsdagmiddag ute på torpet med pappa. Toppen att ha pappa/morfar så nära så att man "slipper" laga middagen själv, utan vi kan fira tillsammans allihopa!  grattis till alla fantastiska pappor där ute förresten!

 

KRAM!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OK. Tiden är inne. Tiden har kanske egentligen passerat med tanke på hur många som de senaste dagarna tyckts vänta på något slags inlägg här på bloggen. Men det har inte gått att skriva. De allra flesta av mina blogginlägg är väldigt spontana men detta har liksom känts väldigt svårt att bara skriva något "spontant" om. Det är så otroligt mycket känslor inblandade, och de kommer från alla håll och kanter, så jag vet liksom inte heller riktigt var jag ska landa och börja berätta. För det är ju inte heller det att jag inte vill berätta. Det vet ni ju vid det här laget att bloggen är ju ett sätt för mig att hantera min situation, och den är bra, men det är inte alltid så enkelt.

Liksom mitt liv.

Jag vill börja med att säga igen, tack för all omtanke som ni ger mig. Det är en lite konstig sak det där med omtanke för på ett vis kan man ju förvänta sig det, men på ett sätt så gör jag det verkligen inte. Jag blir verkligen så glad när det visar sig att någon av er ägnat mig en tanke. Och det kan verkligen vara det allra minsta. Tyvärr har jag på sistone inte haft ork och möjlighet att ge tillbaka på det sätt jag vil, men jag hoppas ju kunna lägga den här fasen bakom mig så snabbt som möjligt och fortsätta jobba med att vara den Anna jag vill vara.

 

Fredagen den 26 gjorde jag en ny typ av röntgen som kallas PET-scan. På den kan man se "all aktivitet" man har i kroppen då man injicerar glukos och radioaktivitet och det kommer att "lysa" på ställen där det finns mycket metabolism. På måndagen den 31 åkte jag och Daniel till Lund för att få svaret på scanen och det var inte särskilt bra.

Man kan på flera ställen se att cancern är aktiv och att metasterna har metabolism. Känslorna som kommer efter ett sådant direkt besked går nästan inte att skriva ner men förtvivlan, rädsla att dö, tankar på Alma utan mamma, att jag inte alltid ska få vara med Daniel är några av dem. Att jag sedan måste kombinera detta med fysiska smärtor värre än vad jag någonsin haft gör ju bara att jag helt enkelt vid vissa tillfällen trott att jag skulle gå i tusen bitar. Det är ju lite av en klyscha men när jag funderar tillbaka på de sista dagarna så förundras tom jag över mig själv, hur jag klarat av allt. Men samtidigt, vad ska jag göra? Lägga mig ner och dö? Gråta ögonon ur mig? Ge upp? Knappast.

 

Vad gör jag då? Jo, medvetet och omedvetet förflyttar jag mig mot den plats där det finns tro och hopp att det ska ordna sig igen. Det FINNS saker vi kan hoppas på,och inte minst den nya behandlingen som jag kommer att starta den 21 november. Det blir cellgift en gång per vecka, en ny, tuffare variant än den jag nu gått på över ett år, men jag ska klara av den med. Det kommer var mycket som är tungt med den men jag vet ju att jag har en underbar familj och fina vänner runt omkring mig som kommer att hjälpa mig att orka med allt detta också. Det ska bara gå. Jag är stark och envis och faktiskt både stolt över mig själv och glad att jag har så många egenskaper som behövs i det här kriget som jag krigar För tyvärr måste vi konstatera att det fortsätter. Jävlahelvetetsskitkrig. Det är inte över än. Och det krigar definitivt med fel person.

 

Nu är det dags att "återgå" till vardagssysslorna. Alma är och leker med morfar och Daniel jobbar i Älmhult. Då är det läge att förbeereda lite mat om det kommer hem två hungriga vargar här om en stund :-)

Jag har haft mamma här i över en vecka med ovärderlig hjälp, Sara här på myssällskap och i morgon kommer Clara. Inte utan att man reflekterar äver ens familjs betydelse i sådana här situationer.

 

Nu vet ni i alla fall lite hur det igger till. Jag återkommer alldeldes säkert med fler uppdateringar om läget, om Almas tokigheter och om mina senaste inredningsprojekt (som faktiskt varit många!).

 

Tills dess säger jag kram och ha det så bra. En mycket fin vän sa till mig häromdagen, "ibland känns det svårt att höra av sig till dig, man vet liksom inte vad man ska säga eller skriva". Jag FÖRSTÅR att ni känner så, men jag LOVAR att all omtanke hjälper, stärker och glädjer mig och det finns verkligen inga dåliga sätt att stötta på.