Smygleken
Ingen vet nog riktigt hur den där smygleken egentligen går till mer än att alla kuddarna ska ner på golvet och sen hoppar man liksom runt på dem. Så mycket smygande vet jag inte om det är tal om. Efteråt blir det fika. Hur som helst, omåttligt populär lek. Det har helgens alla gäster fått erfara. Mamman i familjen är ganska glad att hon slipper.... Moster däremot, hon fixar det med bravur! 😝
What to do with a Saturday morning?
Jag vet! Vi bakar chokladkaka! Sagt och gjort - när får man smaka? (Slicka skålen räknas inte!)
Det blir inte alltid som man tänkt sig....
Dagen D som iDag är ju ingen dag man precis har längtar efter. Att starta en ny behandling, som jag av olika anledningar fruktat i flera år, men samtidigt anat att en dag skulle den komma.
Det var dagen jag skulle börja ta cellgiftet Taxol, det som är en väldigt bra behandling men också en behandling man ofta tappar håret av....
Uppladdningen var trots allt ganska optimal skulle jag vilja säga med allt ifrån denna härliga helg vi haft, den inköpta peruken, en snygg (sista? 😢) toning i håret och en bokning tillsammans med min psykolog.
Men så ringer min behandlingssköterska. Jag har för dåliga blodvärden för behandling. Väldigt dubbelt. Man både vill och inte vill göra detta så klart!
Hur som helst så var värdena så dåliga så allt jag fick i droppåsarna idag var blod. Inte mycket att göra åt mer än att hoppas att kroppen repar sig i veckan och så får vi ta nya tag.
Fördelen är att det förhoppningsvis finns lite mer energi över till helgens kommande besök! ❤️
STOR KRAM till er alla och tack för all omtanke!
Ekeby möbelaffär
...har gjort det igen! De levererar helt enkelt precis vad vi vill ha (förutom vettiga monteringsanvisningar, om du frågar Daniel!) Vårt badrum nere har idag tagit ett stort kliv mot att kvalificera sig till ett SPA - härligt! Dagen har för övrigt varit helt underbar med ingredienser som bästa frukosten med nybakat från Kakboden, en riktig heldagsshopping, lunch ute men kanske framför allt en heldag utan smärtor tillsammans med mina älsklingar. Igen kan jag inte låta bli att konstatera att man inte borde ta så mycket för givet...
Slutligen vill jag bara be er särskilt notera tapeterna i möbelaffärens lekrum, oslagbara eller hur?!? 😝
Ps. Ja ja, hia er, ni ska få se bilder från spaet så snart jag tycker det är mer likt ett SPA än ett badrum - men det är inte lång tid kvar nu! 😊
Låt stå!
Smyglek/hinderbana pågår.
INGET får röras.
Man får vara glad att det fanns en ledig stol kvar så att mamman i familjen får kolla lite på Idol....!
Det som inte dödar....
...härdar.
Nu har jag provat ut min peruk.
Ångesten var ganska total innan men en otroligt positiv och proffesionell frisör gjorde det lite lättare.
Och Daniels sällskap förstås.
Nu ska vi unna oss en riktigt god lunch.
Som det stod på en fin skylt på salongen,
"Njut varje minut".
Är det någon av er...
...som försökt måla naglarna när ni har någon slags abstinens/reaktion på läkemedel/tokskakningar? Jag känner bara att jag skulle behöva lite tips och råd för det här går inget vidare alltså....
Tur att Essies nagellack är så bra så att man bara behöver stryka en gång eller vad säger ni sisters?
Här var det blått...!
Vi får väl varna känsliga tittare men här har ni ett litet resultat av lite väl mycket smärtstillande injektioner... Som tur är funkar det i alla fall för det mesta så det är i alla fall en liten tröst. Jag hoppas på att kunna minska ännu lite mer på de smärtstillande innan den nya behandlingen startar om en vecka.
Annars kan jag bara konstatera att trots medicinerna har bara lyckats somna ca 7 ggr under Bonde söker fru idag! Nu måste jag bara lägga mig, annars kommer min underbara man både få borsta tänderna på mig och bära in mig i sängen. Nog för att han gör mycket för mig men detta ska han slippa idag.
Inte kul
Gångerna jag lämnat Alma på förskolan med en olustig känsla i magen kan verkligen räknas på en hand. Både hon och jag älskar att vara där och jag vet att hon har det så bra.
Idag var det lite speciellt läge dock. Fotografering. Samling 1 h innan vi normalt lämnar henne. Kändes bara stressigt och jobbigt här hemma och på förskolan var det fullt m pedagoger som försökte göra sitt jobb, föräldrar som skulle stötta och barn med varierad förtjusning inför fotograferingen. Alma var inte särskilt impad av situationen. Inte jag heller. Jag tog således vad jag tror var det bästa beslutet att "lämna skutan" men nej, den där fotografen har jag inte mycket till övers för och förväntningarna på årets bild" är inte höga.
Nu ska jag tanka lite höstmysenergi med HD och en kopp kaffe.
Hoppas ni får en fin dag och har en lite bättre start än min.
Tur
att solbrillorna låg nära till hands när en sådan solig höstcykeltur uppenbarade sig idag!
Smärtor och jobbiga tankar under kontroll idag, jag satsar på att detta kommer att bli en bra dag! Hoppas det samma gäller er!
Och TACK igen för all omtänksamhet ni visar i olika former! Jag orkar inte alltid svara personligt (vet ni att det är över 100 unika som följer bloggen varje dag nu! 😊), men allt, jag menar allt, hjälper mig i det här kriget jag krigar.
Massa kram!
Nehej,
så här kan vi ju inte det längre. En blogg med knappt några inlägg är ju inte så särskilt rolig att läsa. Sen är det ju så att jag i (kortare) perioder måste krypa tillbaka och ändra om lite i prioriteringsordningen, men just nu känner jag faktiskt för att lyfta upp bloggen lite grand.
Det är söndageftermiddag och jag har en riktigt skön känsla i kroppen. Vi har haft besök av Clara i ett par dagar, och det har varit så himla mysigt. Klyschan om att man "växer ihop" med åren (det är ju trots allt 9 års skillnad på oss) är verkligen sann och jag trivs såi min lillasysters sällskap. Nu är hon i och för sig lämnad på flygplatsen, och det är ju lite trist, men jag fortsätter ändå att glädja mig åt de mysiga stunder vi hade tillsammans i veckan. Sen kan man ju inte annat än le när man tänker på den glädje som finns i Almas röst när hon pratar om "moster Clara".
Det blev annars lite omvänd "arbetsfördelning" här i dag då Daniel tog Alma till stallet på ridning. Jag är stolt över min man som dels "vågar" (även om vi ju alla vet att hästar inte är farliga!) och dels liksom går in på "mitt territorium" med Alma. Upplevelsen bllr alldeles säkert annorlunda för oss alla och det tycker jag är mysigt. Sen kan man ju i och för sig fundera på hur det kom sig att "gänget" till slist hamnade på Allerums golfbana (som ligger precis intill stallet)... Hm... :-)
Nu tar vi det lite lugnt här hemma och sen blir det farsdagmiddag ute på torpet med pappa. Toppen att ha pappa/morfar så nära så att man "slipper" laga middagen själv, utan vi kan fira tillsammans allihopa! grattis till alla fantastiska pappor där ute förresten!
KRAM!
Redo för rapport
OK. Tiden är inne. Tiden har kanske egentligen passerat med tanke på hur många som de senaste dagarna tyckts vänta på något slags inlägg här på bloggen. Men det har inte gått att skriva. De allra flesta av mina blogginlägg är väldigt spontana men detta har liksom känts väldigt svårt att bara skriva något "spontant" om. Det är så otroligt mycket känslor inblandade, och de kommer från alla håll och kanter, så jag vet liksom inte heller riktigt var jag ska landa och börja berätta. För det är ju inte heller det att jag inte vill berätta. Det vet ni ju vid det här laget att bloggen är ju ett sätt för mig att hantera min situation, och den är bra, men det är inte alltid så enkelt.
Liksom mitt liv.
Jag vill börja med att säga igen, tack för all omtanke som ni ger mig. Det är en lite konstig sak det där med omtanke för på ett vis kan man ju förvänta sig det, men på ett sätt så gör jag det verkligen inte. Jag blir verkligen så glad när det visar sig att någon av er ägnat mig en tanke. Och det kan verkligen vara det allra minsta. Tyvärr har jag på sistone inte haft ork och möjlighet att ge tillbaka på det sätt jag vil, men jag hoppas ju kunna lägga den här fasen bakom mig så snabbt som möjligt och fortsätta jobba med att vara den Anna jag vill vara.
Fredagen den 26 gjorde jag en ny typ av röntgen som kallas PET-scan. På den kan man se "all aktivitet" man har i kroppen då man injicerar glukos och radioaktivitet och det kommer att "lysa" på ställen där det finns mycket metabolism. På måndagen den 31 åkte jag och Daniel till Lund för att få svaret på scanen och det var inte särskilt bra.
Man kan på flera ställen se att cancern är aktiv och att metasterna har metabolism. Känslorna som kommer efter ett sådant direkt besked går nästan inte att skriva ner men förtvivlan, rädsla att dö, tankar på Alma utan mamma, att jag inte alltid ska få vara med Daniel är några av dem. Att jag sedan måste kombinera detta med fysiska smärtor värre än vad jag någonsin haft gör ju bara att jag helt enkelt vid vissa tillfällen trott att jag skulle gå i tusen bitar. Det är ju lite av en klyscha men när jag funderar tillbaka på de sista dagarna så förundras tom jag över mig själv, hur jag klarat av allt. Men samtidigt, vad ska jag göra? Lägga mig ner och dö? Gråta ögonon ur mig? Ge upp? Knappast.
Vad gör jag då? Jo, medvetet och omedvetet förflyttar jag mig mot den plats där det finns tro och hopp att det ska ordna sig igen. Det FINNS saker vi kan hoppas på,och inte minst den nya behandlingen som jag kommer att starta den 21 november. Det blir cellgift en gång per vecka, en ny, tuffare variant än den jag nu gått på över ett år, men jag ska klara av den med. Det kommer var mycket som är tungt med den men jag vet ju att jag har en underbar familj och fina vänner runt omkring mig som kommer att hjälpa mig att orka med allt detta också. Det ska bara gå. Jag är stark och envis och faktiskt både stolt över mig själv och glad att jag har så många egenskaper som behövs i det här kriget som jag krigar För tyvärr måste vi konstatera att det fortsätter. Jävlahelvetetsskitkrig. Det är inte över än. Och det krigar definitivt med fel person.
Nu är det dags att "återgå" till vardagssysslorna. Alma är och leker med morfar och Daniel jobbar i Älmhult. Då är det läge att förbeereda lite mat om det kommer hem två hungriga vargar här om en stund :-)
Jag har haft mamma här i över en vecka med ovärderlig hjälp, Sara här på myssällskap och i morgon kommer Clara. Inte utan att man reflekterar äver ens familjs betydelse i sådana här situationer.
Nu vet ni i alla fall lite hur det igger till. Jag återkommer alldeldes säkert med fler uppdateringar om läget, om Almas tokigheter och om mina senaste inredningsprojekt (som faktiskt varit många!).
Tills dess säger jag kram och ha det så bra. En mycket fin vän sa till mig häromdagen, "ibland känns det svårt att höra av sig till dig, man vet liksom inte vad man ska säga eller skriva". Jag FÖRSTÅR att ni känner så, men jag LOVAR att all omtanke hjälper, stärker och glädjer mig och det finns verkligen inga dåliga sätt att stötta på.
