familjenkenneastrom.blogg.se

Det är lite av många många olika känslor jag känner. Det är inget trevligt hörn om man säger så. Jag vill bara bort bort bort härifrån men vad jag än gör så tvingas jag ta mig igenom detta på något sätt. Att veta att tumörerna är aktiva i mig och att man inte riktigt vet hur man ska stoppa dem är tortyr. Att ligga precis i startfasen av en behandling och inte veta hur jag kommer att reagera på den, om jag kommer att svara eller vad som kommer att hända. Det är så skrämmande så att den rädslan som gripit tag i mig helt paralyserar mig. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika ut allt det här. Kan man göra det? Vet ni hur det känns när ens dotter kommer fram till en och tittar lite med huvudet på sned och säger "mamma ledsen?", "mamma ont i benet"? "Jag kan hämta plåstrer". Älskade lilla Alma, jag önskar av hela mitt hjärta att du inte behövde oroa dig för din mamma. Det enda jag kan lova dig nu är att jjag kommer att kämpa, kämpa och kämpa. Det finns inget hellre jag vill vara än din mamma och det är banne mig jag som ska plåstra om dig!

 

Det är som sagt otroligt jobbigt nu. Jag har stratat en ny behandling och i torsdags gick jag igenom den. Det blev en mycket märklig och obehaglig upplevelse av flera anledningar, men det resulterade i allla fall i att jag blev okontaktbar och otroligt snurrig och nästintill medvetslös. Nu har vi försökt bearbeta detta och jag hoppas att torsdagens behandling ska bli OK men när man inte minns samtal, personer man sett och saker man gjort då blir man rädd. Jag går på otroligt mycket mediciner som gör mig (förhoppningsvis friskare och mer smärtfri) väldigt trött och snurrig. Det känns som om jag ständigt är berusad. Jag skakar mest i hela kroppen pga abstinens (eller ev något av läkemedeln) och väldigt plötsligt kan en trötthet komma över mig ocg jag kan i princip somna stående. I samband med min strålning fick jag så mycket kortison så att min benstyrka är helt borta och jag kan inte längre gå i trappor eller lyfta Alma för den delen. Det är en helt absurd känsla ska ni veta. Mina ben har ni ju sett... Strålningen alt medicineringen har påverkar slemhinnorna i min hals så jag kan bara viska fram vad jag vill och kan således inte prata i telefon och har svårt att göra mig hörd över huvudtaget.

 

Åter till rubriken. Inmålad i ett hörn. Vad då? Jo det handlar om bloggandet. Som ni märker jag har jag inte bloggat på flera dagar. Dels är det svårt när bokstäverna inte kommer i rätt ordning över huvudtaget. Dels är det absurt att man hinner glömma vad meningen ska handla om innan man skrivit den färdigt (Jag är verkligen ledsen Carina, jag har svårt att förlåta mig själv...) Sedan skakar oftast mina händer så. Men mest handlar det igen om vad man ska skriva. På ett vis upplever jag nu igen det absolut värsta jag kan uppleva. Sen är dagarna samtdigt fyllda av fantastiska upplevelser. I söndags såg jag och Daniel Melissa Horn i Helsningborgs Arena. Dessförinnan hade jag, pappa och Alma varit och ridit på advetsponnyridning. Mamma är här och hjälper mig med allt mellan himmel och jord och vi har det jättemysigt.

 

Det känns på ett vis konstigt att blogga om hur fruktansvärt vi faktiskt har det i vår familj just nu. Men lika konstigt känns det ju att "blogga från det andra hörnet" där vi har de där fantastiska upplevelserna. Men nu har jag faktiast gjort det. Och det har ändå gått ganska bra. Jag vill egentligen skriva lite kortare inlägg, och jag hoppas det blir så framöver, men vi får helt enkelt se hur livet ter sig framöver. 

 

Ni är närmare hundra personer som är här inne och kikar varje dag. Jag vet att ni håller tummar och hår och hejar på mig och jag är väldigt tacksam. Här kommer några bilder från de fantastiska stunderna jag upplevt sista veckan så får vi se när och hur nästa inlägg blir. Jag känner att färgen nog har torkat i det här hrnet så nu är det hög tid att försöka ta upp det där bloggandet igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NI är så underbara med alla era peppande kommentarer och omtämksamma ord.

Att säga att det mesta inte är ett helvete just nu vore ju att ljuga men som ni vet så slutar jag aldrig att kämpa på.

I går fick jag min första strålning så nu betar vi den och hoppas på bra resultat och lindriga biverkningar.

Smärtorna har i alla fall varit lite bättre de senaste två dagarna (inte riktigt läga att ropa hej än dock) men det som är knepigt är ju att framförallt smärtlindringen gör ju mig supergroggy. Därav kan det säkert dyka upp både konstiga inlägg och komstiga svar på meddelande kanske... Ni får ursäkta mig, förhoppningsvis är jag snart mig själv mer lik igen...

 

Jag ville hur som helst bara säga TACK, jag ser ju hur många som följer mig och det är otroigt rörande. Jag får verkligen styrka från det. 

 

Nu ska jag ta en Geisha-choklad och ni som känner mig förstår ju att detta ockås är något lite tokigt med mitt beteende. Jag är ju aldrig godigsugen men framför allt kortisonet jag går på gör mig helt tokig. Jga har säkert redan ätit 7-8 st idag. Knas.

 

STOR KRAM till er alla från den kämpande godisgrisen <3

Vi ses och hörs snart igen!

Anna

Jag har haft en alldeles fruktansvärd tid och har varken kunnat eller velat skriva om den.

Nu känns jag att jag i alla falla ska försöka förklara vad man tror har hänt.

 

Jag gjorde ju magnetröntgen i tisdags, framför allt för att försöka hitta anledning till all min smärta. Alla inblandade doktorer och även jag själv var egentligen ganska övertygade om att den inte kunde bero på min cancer utan på någonting annat. Till slut var det i alla fall någon envis som fick igenom en magnetröntgen.

 

I onsdags satt vi på nålar men inget väntat resultat kom och även på torsdagen så var det inte klart. På eftermiddagen kom min psykolog och en teamläkare hem till mig på eftermiddagen med ett ganska kortfattat utlåtande. Dock tillräckligt långt för att jag skulle förstå att metastaserna nu växte i min kropp igen och var orsaken till min smärta. Svaret lämnade som sagt så mycket utrymme för tolkningar så att jag trodde att nu var det verkligen slutet vi närmade oss. Ni kan säkert i alla fall gissa hur det kändes att ringa Daniel och berätta detta och veta att jag skulle få em Alma om en halvtimme…. Man vill bara försvinna från jorden och slippa utsätta dem för all den här ångesten.

 

Mitt hopp stod till att få tag på min "ordinarie" onkolog för att få henne att verkligen förklara hur det stod till. Jag lyckades med lite hjälp i alla fall få ett löfte om att hon skulle ringa mig följande förmiddag. Jag kan nästan inte förstå hur jag lyckades överleva fram tills dess men jag fick ju så klart ta en del mediciner till hjälp.

 

När hon sen ringer mig på fredagslunchen verkar det som det faktiskt inte är fullt så illa. Jag kommer att behöva ny punkstrålning mot två kotor i ryggen som jag även fick strålning mot i Paris 2012, men denna gång inte lika stor dos. Jag ska således nu from onsdag få 5 doser strålning i Lund. Det är läskigt för man vet inte direkt biverkningarna men jag hoppas ju så klart på att de inte ska bli för jobbiga. Sen har jag en väldigt läskig sk PET-scan (tycker jag i alla fall) på fredag där man mäter aktivitet/ämnesomsättning i alla delar av kroppen och man kan således se om någonting har spridit sig…. Jag ÄR modig och stark och VILL veta sanningen för att kunna behandla och kriga, men man är så fruktansvärd rädd ska ni veta.

 

Jag värderar ju så klart mitt eget liv högt och vill ju inget hellre än att leva men det som smärtar mig allra mest i mörka stunder är att Alma förtjänar att ha en mamma. En mamma som finns med henne hela livet i alla jobbiga och härliga stunder, som kan göra pippiflätor när hon vill det, följa med till stallet och hålla handen första dagen i skolan (om det inte är för pinsamt). I natt har det varit jobbigt och jag har varit ledsen flera gånger (Ibland är det faktiskt lättare att vara ledsen på natten för då behöver jag inte tänka att jag oroar Daniel eller Alma) men när jag inte kunde sova vid 05 och jag hörde Alma ropa från sin säng gick jag in och la mig vid henne. Hon ville bara ha nappen och snutten och lite sällskap skulle jag tro för hon verkade nöjd med att jag bara låg där. En av hennes nallar blev ganska våt av mina tårar men jag tror inte hon märkte något mer än att jag låg där och höll om henne. Vid strax efter 06 vaknade hon och det första hon säger är "Mamma, vad är det för dag idag? Ska vi rida?" Nej älskling det är ju måndag, vi rider på söndagar. Då sjunger hon Imse vimse spindel för mig två gånger istället. Sen vill hon gå ut och ligga i soffan och "lyssna på den bra låten på TVn". Det betyder kolla Aviciis "Wake me up" på You Tube.. Klart vi gör det. Efter det blir det ett avsnitt Dora innan i alla fall jag börjar inse att det kommer att bli tight att komma till dagis i tid idag.

 

Underbara dotter. Jag vill göra detta med dig varje dag i ditt liv, eller i alla fall tills du tröttnar (och kanske några dagar till). Och jag kommer att kämpa för att det ska bli så. Nu väntar tuffa veckor men jag är också tuff, även om tårarna strömmar nu. Jag vet att ni gör det, men tänk på mig och håll extra tummar för nu behövs lite tur också. Förhoppningsvis är jag snart smärtfri och lite tryggare i att de har fått stopp på det där skiten som växer i min kropp.

 

Jag kan säga på en gång att jag har inte mycket ork till att prata i telefon eller svara på meddelande, det blir när det blir. Daniel och Alma har mitt fulla fokus och det är också där jag lägger all min energi. Det betyder inte att jag är oerhört tacksam för ert stöd. Men nu vet ni i alla fall lite hur det ligger till.

 

Kram, Anna