familjenkenneastrom.blogg.se

Snart har jag, Daniel och Alma bott här på torpet i 5 månader. Att bo med sin egen familj, hemma hos sin egen förälder/föräldrar i 5 månader tror jag de flesta skulle finna stundtals ganska utmanande, för att uttrycka mig fint. Min sjukdom kryddar ju dessutom tillvaron med en mer eller mindre ständig bergochdalbana som är rejält psykiskt krävande. Jag vet ju i allra högsta grad att min sjukdom gör livet för mina nära oerhört tungt emellanåt och jag förstår att det är väldigt jobbigt för min älskade pappa att se mig i mindre bra stunder. Det är ofta de dagarna som jag dessutom "går runt med min 100 kg-ångest-ryggsäck" och gud nåde den som säger eller gör fel saker den dagen för då exploderar jag, mer eller mindre. Relationerna stärks ju av närvaro men kan samtidigt slitas, om ni förstår? Det gäller ju således (som vanligt?) att fokusera på rätt saker och att inte förstora och älta problem. För vet ni, då går det faktiskt väligt bra att bo hemma hos sin förälder i 5 månader!

 

Så, vad fokuserar jag på idag då? Jo, det faktum att Alma har en helt fantastisk morfar som har varit närvarande i väldigt stor del av hennes liv. Jag vågar faktiskt påstå att deras relation är smått unik, jag tror av olika anledningar inte att det är så vanligt att tvååringar har den relationen till sina morfädrar... (jag vill dock reservera mig om ni vet något fint undantag!)

 

Pappa har varit bortrest en vecka och det är ju som sagt delvis ganska skönt att bara vara vi "i lilla familjen". Alma tycker dock definitivt en person saknas. När hon vaknar på morgonen sätter hon sig upp och oftast är det första hon säger "Mofa vaken?" Under en vecka har vi nu fått säga till henne att nej, morfar är i stan (där han oftast är om han inte är här, det känns lite svårt att säga att morfar är på Hickory VM i Skottland). Men så igår kom han hem igen! Lyckan var total, dessutom var ju Tage och Marita på besök.

 

Igår kväll skulle vi gå på föräldramöte på förskolan och Alma och morfar skulle köra kvällracet själva. Jag sa till pappa att hon kunde vara uppe och kolla på Emil om det inte gick att lägga henne. När vi tassade in någon gång efter 20 så var det tyst i huset, vad betydde detta...? Jo, att morfar matat färdigt (vi gick mitt i middagen), lekt, bytt bajsblöja, sett på Alla vi barn i Bullerbyn - visserligen på finska men det har ju inget att göra med om han kan ta hand om Alma eller ej!, satt på pyjamas, lagat välling, myst i sängen, läst böcker och fått henne att somna 19.40. Bra jobbat morfar säger jag bara! Jag är stolt över dig pappa. Tydligen hade Alma bara en invänding och det var att när morfar la sig i vår säng så var det fel. "Mofa där borta" sa hon och pekade, han ska ju sova i sin säng!

 

Hade tänkt berätta om deras gulliga morgonrutiner också, men det får bli en annan gång. Nu är det snart dags att hämta älsklingen på dagis. Kanske tycker ni att det blev ett långt, lite personligt inlägg men jag ville berätta för er om hur härligt det faktiskt är att de de här två personerna, som betyder så mycket för mig, älska varandra. Då spelar liksom småsaker man kan irritera sig på ingen roll alls! Jag har sagt det förr, det gäller att fokusera på rätt saker...