TACK!
NI är så underbara med alla era peppande kommentarer och omtämksamma ord.
Att säga att det mesta inte är ett helvete just nu vore ju att ljuga men som ni vet så slutar jag aldrig att kämpa på.
I går fick jag min första strålning så nu betar vi den och hoppas på bra resultat och lindriga biverkningar.
Smärtorna har i alla fall varit lite bättre de senaste två dagarna (inte riktigt läga att ropa hej än dock) men det som är knepigt är ju att framförallt smärtlindringen gör ju mig supergroggy. Därav kan det säkert dyka upp både konstiga inlägg och komstiga svar på meddelande kanske... Ni får ursäkta mig, förhoppningsvis är jag snart mig själv mer lik igen...
Jag ville hur som helst bara säga TACK, jag ser ju hur många som följer mig och det är otroigt rörande. Jag får verkligen styrka från det.
Nu ska jag ta en Geisha-choklad och ni som känner mig förstår ju att detta ockås är något lite tokigt med mitt beteende. Jag är ju aldrig godigsugen men framför allt kortisonet jag går på gör mig helt tokig. Jga har säkert redan ätit 7-8 st idag. Knas.
STOR KRAM till er alla från den kämpande godisgrisen <3
Vi ses och hörs snart igen!
Anna
Förklaringen?
Bloggtystnaden kan återigen bara tolkas på ett sätt.
Jag har haft en alldeles fruktansvärd tid och har varken kunnat eller velat skriva om den.
Nu känns jag att jag i alla falla ska försöka förklara vad man tror har hänt.
Jag gjorde ju magnetröntgen i tisdags, framför allt för att försöka hitta anledning till all min smärta. Alla inblandade doktorer och även jag själv var egentligen ganska övertygade om att den inte kunde bero på min cancer utan på någonting annat. Till slut var det i alla fall någon envis som fick igenom en magnetröntgen.
I onsdags satt vi på nålar men inget väntat resultat kom och även på torsdagen så var det inte klart. På eftermiddagen kom min psykolog och en teamläkare hem till mig på eftermiddagen med ett ganska kortfattat utlåtande. Dock tillräckligt långt för att jag skulle förstå att metastaserna nu växte i min kropp igen och var orsaken till min smärta. Svaret lämnade som sagt så mycket utrymme för tolkningar så att jag trodde att nu var det verkligen slutet vi närmade oss. Ni kan säkert i alla fall gissa hur det kändes att ringa Daniel och berätta detta och veta att jag skulle få em Alma om en halvtimme…. Man vill bara försvinna från jorden och slippa utsätta dem för all den här ångesten.
Mitt hopp stod till att få tag på min "ordinarie" onkolog för att få henne att verkligen förklara hur det stod till. Jag lyckades med lite hjälp i alla fall få ett löfte om att hon skulle ringa mig följande förmiddag. Jag kan nästan inte förstå hur jag lyckades överleva fram tills dess men jag fick ju så klart ta en del mediciner till hjälp.
När hon sen ringer mig på fredagslunchen verkar det som det faktiskt inte är fullt så illa. Jag kommer att behöva ny punkstrålning mot två kotor i ryggen som jag även fick strålning mot i Paris 2012, men denna gång inte lika stor dos. Jag ska således nu from onsdag få 5 doser strålning i Lund. Det är läskigt för man vet inte direkt biverkningarna men jag hoppas ju så klart på att de inte ska bli för jobbiga. Sen har jag en väldigt läskig sk PET-scan (tycker jag i alla fall) på fredag där man mäter aktivitet/ämnesomsättning i alla delar av kroppen och man kan således se om någonting har spridit sig…. Jag ÄR modig och stark och VILL veta sanningen för att kunna behandla och kriga, men man är så fruktansvärd rädd ska ni veta.
Jag värderar ju så klart mitt eget liv högt och vill ju inget hellre än att leva men det som smärtar mig allra mest i mörka stunder är att Alma förtjänar att ha en mamma. En mamma som finns med henne hela livet i alla jobbiga och härliga stunder, som kan göra pippiflätor när hon vill det, följa med till stallet och hålla handen första dagen i skolan (om det inte är för pinsamt). I natt har det varit jobbigt och jag har varit ledsen flera gånger (Ibland är det faktiskt lättare att vara ledsen på natten för då behöver jag inte tänka att jag oroar Daniel eller Alma) men när jag inte kunde sova vid 05 och jag hörde Alma ropa från sin säng gick jag in och la mig vid henne. Hon ville bara ha nappen och snutten och lite sällskap skulle jag tro för hon verkade nöjd med att jag bara låg där. En av hennes nallar blev ganska våt av mina tårar men jag tror inte hon märkte något mer än att jag låg där och höll om henne. Vid strax efter 06 vaknade hon och det första hon säger är "Mamma, vad är det för dag idag? Ska vi rida?" Nej älskling det är ju måndag, vi rider på söndagar. Då sjunger hon Imse vimse spindel för mig två gånger istället. Sen vill hon gå ut och ligga i soffan och "lyssna på den bra låten på TVn". Det betyder kolla Aviciis "Wake me up" på You Tube.. Klart vi gör det. Efter det blir det ett avsnitt Dora innan i alla fall jag börjar inse att det kommer att bli tight att komma till dagis i tid idag.
Underbara dotter. Jag vill göra detta med dig varje dag i ditt liv, eller i alla fall tills du tröttnar (och kanske några dagar till). Och jag kommer att kämpa för att det ska bli så. Nu väntar tuffa veckor men jag är också tuff, även om tårarna strömmar nu. Jag vet att ni gör det, men tänk på mig och håll extra tummar för nu behövs lite tur också. Förhoppningsvis är jag snart smärtfri och lite tryggare i att de har fått stopp på det där skiten som växer i min kropp.
Jag kan säga på en gång att jag har inte mycket ork till att prata i telefon eller svara på meddelande, det blir när det blir. Daniel och Alma har mitt fulla fokus och det är också där jag lägger all min energi. Det betyder inte att jag är oerhört tacksam för ert stöd. Men nu vet ni i alla fall lite hur det ligger till.
Kram, Anna
Skämskudden framme
Jag gillar ju Bonde söker fru. Det har jag ju redan avslöjat. Men so far idag...! Till och med liiiiiite mer pinsamt ön vad jag klarar av! Hjälp. 😝
Annars är det som ni kanske gissat inte särskilt bra. Igår gjorde jag en jättejobbigt magnetröntgen och nu är varje minuts väntan på svaren en pärs.
Men man kan ju inte göra annat än att fortsätta kämpa. Och det gör jag.
Samtidigt som jag rodnande kollar på Bonde söker fru förstås.
Ridning med extra allt
Förutom att Daniel var med idag, Annika med familj var på plats, hon fick trava med både Filur och Mister, gå igenom heeeela stallet och få svar på frågan "vad är det" så fick hon "hålla själv i sin egen häst idag". LYCKA. I sitt egna grimskaft höll hon Tage medan han stod på stallbacken en stund. Hon ville gärna både rida och gå en runda med Tage men där sa till och med mamman stopp. Tage är trots allt 1.76 i mankhöjd.
Det som dessutom är minst sagt "lite extra allt" är att jag ridit Tages pappa, Testarossa, när han var stationerad på Gotland någon gång på 1800-talet 😊 (lite snack för den inbitne).
Nu är det dags att studsa ur sängen för vi väntar härligt besök i form av familjen Beyer som vi träffade på Korsika i somras! Så kul!
Bästisbesök
Även om det är Daniels födelsedag så är det jag som får ha min bästis på besök (iofs efter överraskningsbesök m lunch och fika av stora delar av fam Åström). Nu blir det myyyyyyys ❤️.
Grattis
Grattis på födelsedagen världens finaste man, pappa och mitt livs största kärlek.
Det finns inte bättre än du.
Blir man tillräckligt desperat så
Då tar man till gladpack för att få duscha! Med en kanyl i varje arm och en pump uppkopplad är det inte superenkelt att få till den där tvagningen. Men skam den som ger dig...
Nu hoppas jag att jag doftar lite bättre...
Jag går i tusen bitar
En liten bloggtystnad igen.
Den kan ha många anledningar.
Tyvärr är ju mitt illamående den största anledningen till att tystnaden då och då infinner sig.
Det känns trist att skriva om att man mår dåligt. Jag vet att många tycker det är jobbigt att läsa om att jag mår dåligt och blir ledsna. Dessutom orkar jag många gånger inte ens skriva en rad.
Idag är Alma och Daniel i Vittsjö och kollar fotboll. Ja, i ärlighetens namn är de väl mest där för att träffa Martin och sen så har "farmor och farfar" också tagit sig tid att komma dit, även om de är nyss hemkomna från sin USA-resa. Fick fö precis en bild på farmor och Alma när de satt och åt korv så jag tror de har de så där härligt som man kan ha som åskådare på en fotbollsmatch :-). Jag och Alma har annars redan hunnit men "söndagsridningen", dessutom i härligt sällskap av Amelie, så idag är det då fullt program för lilla fröken.
Själv tänkte jag ta en lugn eftermiddag och än så länge har jag faktiskt lyckats ligga på soffan och läsa HD och surfa lite...
...men sen kunde jag inte låta bli att ta tag i stryktvätten! Ja, jag vet att jag är knäpp. Till min stora glädje såg jag när jag la in tvätten att min händige man hade "möblerat om" i garderoben men hyllplan och lådor, precis enligt mina önskemål, och då kunde jag ju inte låta bli att älska honom lite extra mycket <3.
Ja, det blev kanske ett litet sidospår. Jag hade ju faktiskt tänkt att lite på riktigt skriva om hur jag mår. eller tänkt och tänkt, jag skriver alltid vad som faller mig in men just nu är det lite svårt att inte tänka på det om man säger så. Ni som inte vill läsa om detta ber jag sluta nu. Kolla på bilden när Alma sitter i tvättkorgen istället. den är roligare. Tokfian.
I fredags var det nämligen dags för ett sådant där djävulsdygn igen. Jag hade vaknat ett par gånger på natten och haft ont men försökt somna om. Vid 04.30 gick det inte ängre utan jag fick gå upp och ta tabletter. Vaknar vid 07-tiden och har fortfarande ont. Inser att jag måste ta fler tabletter (det ska egentligen gå 5-6 timmar emellan...) för att ens klara av att lämna Alma på dagis. Har så ont i låren, ljumskarna, knäna och lite i ryggen. Lyckas i alla fall övertyga henne om att det är kul att åka bil till dagis (ett par 100 m...). Jag lägger mig på soffan sen men smärtan bara ökar och vid 10.30 tiden kan en sköterska komma och ge mig en injektion, tack och lov. Efter ca 30 min känner man stor skillnad även om jag vid detta tillfälle sannolikt varit "så högt" i smärta att jag knappast blir smärtfri. Jag sätter mig i alla fall upp och skriver lite i mina fotoalbum (lite kul får man ju ha! :-)). Saken är den att jag är så fruktansvärd trött av all smärta och smärtlindring att jag inte ens orkar äta utan bara stupar i säng i sover 2 h (hade säkert sovit längre utan väckarklocka!) Nu är klockan 14 och jag inser att jag inte kommer att klara av att hämta Alma pga att smärtan inte avtar. Jag ringer Daniel och han fixar givetvis detta. Får sedan ringa teamet och be dem komma ytterligare en gång för att ge mig en injektion antiinflammatoriskt för inget annat verkar dämpa min smärta just nu.
På eftermiddagen är det ändå ganska OK och vi kan göra lite saker tillsammans här hemma. Jag kan även äta och orkar kolla på IDOL (jippi!). Får emellertid ta en del tabletter för att hålla smärtorna nere (kanske är det därför jag tycker att de sjunger så bra och att Kevin är söt?! Nej, jag gillar ju musikaliska fotbollskillar speciellt de som heter Åström i efternamn! <3). Jag lägger mig vid 22 men sover väldigt oroligt (trots Stesolid...). Vid 23.30 måste jag ta smärtstillande igen men det biter inte... Vid 01 får jag återigen kalla på teamet - tack och lov för att de finns!! - och en halvtimme senare har jag fått både smärtstillande och lugnande. Äntligen kunde jag sova och vaknade inte "förrän" 06.30 av att någon liten sa att "det har kommit kiss i sängen". Ja, ni får ursäkta den brutala sanningen i detta inlägg men såhär är mitt liv just nu...! :-) :-(
Får ta smärtstillande på morgonen när jag känner att smärtorna ökar, men det är ämdå inte helt rysliga. Dock fattar vi beslutet om att "koppla upp" mig igen så nu är det slang i armen och längs kroppen och pump i midjeväska som gäller. Konstant inflöde av smärtstillande och trots att jag hatar ovan nämnda attiraljer så är det underbart att slippa den där värsta smärtan i alla fall. I går eftermiddag hade jag några helt smärtfria timmar och det var helt ljuvligt. Det känns som om vips så är ens personlighet tillbaka och sådant som kan ta emot så otroligt mycket är hur enkelt som helst (som jag kankse antar det är för de flesta?). Idag har jag lite känning i framför allt knäna men det är ändå helt OK. Om det inte hjälper med en liten tupplur så blir det lite mer tabletter. Det har jag äntligen lärt mig (accepterat?) att det gäller att mota tidigt, innan nivåerna är för höga, för då går det också att få ner dem både snabbare och lägre.
Men vad tusan tänker kanske en del av er, så här kan man ju inte ha det. Nej, det kan man verkligen inte. Jag hoppas att en större utredning nu rullar igång för att försöka hitta anledningen till all den här smärtan. Så här långt har man nämligen inte trott att den beror på metastaserna, dels pga att de verkar inaktiva, dels pga att smärtan är så utspridd och oregelbunden och dels pga smärtlindring som "normalt" hjälper inte biter på mig. Det mesta av detta är ju dock lite spekulerande så jag skulle ju ljuga om jag sa att detta inte alls gör mig orolig... Dock är det under hyfsad kontroll än så länge. Det som är mest frustrerande är ju att "det ju inte går att leva såhär". Inte det livet jag vill leva i alla fall. Jag kan ju inte planera nåonting framåt, knappt för några timmar, för jag vet ju inte när smärtan slår till så till den milda grad att jag knappt kan gå! Jag vill ju hitta på saker, att finnas här för Alma och Daniel och resten av min familj. Jag vill kunna prata och umgås med vänner. Men det går inte.
Jag har kommit på en ganska bra förklarande bild, några av er har hört den, men ändå. Jag känner mig ungefär som när man är riktigt riktigt magsjuk. När det enda man egentligen klarar av är att koncentrera sig på att andas och att inte kräkas rakt ut. I detta tillstånd ska/VILL ska försöka leva mitt liv. Jag klarar i ärlighetens namn knappt av att prata med någon ibland. Jo, oftast Alma, men henne skulle jag ju gå genom eld eller göra av dom helst för <3.
Jaha nu blev det ett sånt där långt inlägg igen. Jag hade nog ett behov av att skriva av mig lite grand. Jag begär inte att ni ska förstå fullt ut vad jag går igenom, men ibland kanske jag behöver vara tydligare mot mig själv och andra att allt "inte bara är bra", hur gärna jag än önskade att det var det.
Nu närmast väntar nog ett par dagar med den här pumpen, sen ska jag förhoppningsvis få en "nål" i armen så att jag själv kan injicera vid behov. Sen får vi ju inte sluta hoppas på att de snabbt nu kan hitta anledningen till den här förbannade (rent ut sagt) smärtan så att jag äntligen kan få leva livet lite lättare i alla fall.
Tack för ordet hörreni. Ni som orkade och ville vara med hela vägen.
kRAM, Anna
Varför
Varför får man liksom inte tummen loss med vissa grejor? Man VET ju att det blir bättre efteråt men ändå är det så förbannat svårt.
Jag har sen i somras pustat och stånkat och fått mjölksyra efter 20 meter när jag cyklat. Först tänkte jag att det är för att jag ju i princip saknar benmuskler. Sen tänkte jag att kombinationen TUNG barnsadel och ganska tung guldklimp också var ganska krävande. Till sist konstaterade jag dock att däcken behövde pumpas.
Detta var alltså för ett par månader sen.
Har jag gjort det då?
Nej.
Men så plötsligt händer det, som man brukar säga.
Igår tog jag mig de (tydligen mycket) krävande ca 400 m ner till macken och pumpade.
Trött i benen när jag cyklar nu? Nope.
Trött på mig själv varför jag inte tagit tag i detta tidigare. Ja, det kan man lugnt säga....
Här har ni det nypumpade vrålåket!
Stor dag idag
För första gången stängde hon blixtlåset själv.
Mäkta stolt! Tänk om vi alla skulle vara lite bättre på att vara stolta och nöjda med vad vi åstadkommer istället för att ha så höga krav och ständigt jaga nästa utmaning...?
tål att tänkas på.
Så trött
Smärtan gör mig trött. Smärtlindringen gör mig trött. Bergochdalbanan gör mig trött. Att vara ledsen gör mig trött. Att vara ensam med Alma gör mig trött. Att lägga henne gör mig trött (ja, sömnig i alla fall). Jag kan göra den här förbannade trött-listan hur lång som helst! Och det är jag trött på! Och less!
Kan man gå och lägga sig kvart över åtta? Nog för att jag aldrig varit känd som någon nattsuddare precis men ändå...
Finns det inget som är bra då? Joooooo för jag och Alma har nämligen kört en favorit i repris i kväll. Daniel är i Slovakien och jobbar, och då tröstar vi oss med varandra, så i mina nytvättade lakan ligger min lilla älskling och väntar på (få att sparkas och bufflas med) mig (hela natten?). Men det kommer ändå att skänka mig smått obeskrivliga lyckokänslor. Fast jag kommer ju garanterat att vara trött i morgon igen...
Kan man gå och lägga sig kvart över åtta? Nog för att jag aldrig varit känd som någon nattsuddare precis men ändå...
Finns det inget som är bra då? Joooooo för jag och Alma har nämligen kört en favorit i repris i kväll. Daniel är i Slovakien och jobbar, och då tröstar vi oss med varandra, så i mina nytvättade lakan ligger min lilla älskling och väntar på (få att sparkas och bufflas med) mig (hela natten?). Men det kommer ändå att skänka mig smått obeskrivliga lyckokänslor. Fast jag kommer ju garanterat att vara trött i morgon igen...
