familjenkenneastrom.blogg.se

Grattis på födelsedagen världens finaste man, pappa och mitt livs största kärlek. 

Det finns inte bättre än du. 

 

Då tar man till gladpack för att få duscha! Med en kanyl i varje arm och en pump uppkopplad är det inte superenkelt att få till den där tvagningen. Men skam den som ger dig...

Nu hoppas jag att jag doftar lite bättre...

 

En liten bloggtystnad igen.

Den kan ha många anledningar.

Tyvärr är ju mitt illamående den största anledningen till att tystnaden då och då infinner sig.

Det känns trist att skriva om att man mår dåligt. Jag vet att många tycker det är jobbigt att läsa om att jag mår dåligt och blir ledsna. Dessutom orkar jag många gånger inte ens skriva en rad.

 

Idag är Alma och Daniel i Vittsjö och kollar fotboll. Ja, i ärlighetens namn är de väl mest där för att träffa Martin och sen så har "farmor och farfar" också tagit sig tid att komma dit, även om de är nyss hemkomna från sin USA-resa. Fick fö precis en bild på farmor och Alma när de satt och åt korv så jag tror de har de så där härligt som man kan ha som åskådare på en fotbollsmatch :-). Jag och Alma har annars redan hunnit men "söndagsridningen", dessutom i härligt sällskap av Amelie, så idag är det då fullt program för lilla fröken.

Själv tänkte jag ta en lugn eftermiddag och än så länge har jag faktiskt lyckats ligga på soffan och läsa HD och surfa lite...

...men sen kunde jag inte låta bli att ta tag i stryktvätten! Ja, jag vet att jag är knäpp. Till min stora glädje såg jag när jag la in tvätten att min händige man hade "möblerat om" i garderoben men hyllplan och lådor, precis enligt mina önskemål, och då kunde jag ju inte låta bli att älska honom lite extra mycket <3.

 

Ja, det blev kanske ett litet sidospår. Jag hade ju faktiskt tänkt att lite på riktigt skriva om hur jag mår. eller tänkt och tänkt, jag skriver alltid vad som faller mig in men just nu är det lite svårt att inte tänka på det om man säger så. Ni som inte vill läsa om detta ber jag sluta nu. Kolla på bilden när Alma sitter i tvättkorgen istället. den är roligare. Tokfian.

I fredags var det nämligen dags för ett sådant där djävulsdygn igen. Jag hade vaknat ett par gånger på natten och haft ont men försökt somna om. Vid 04.30 gick det inte ängre utan jag fick gå upp och ta tabletter. Vaknar vid 07-tiden och har fortfarande ont. Inser att jag måste ta fler tabletter (det ska egentligen gå 5-6 timmar emellan...) för att ens klara av att lämna Alma på dagis. Har så ont i låren, ljumskarna, knäna och lite i ryggen. Lyckas i alla fall övertyga henne om att det är kul att åka bil till dagis (ett par 100 m...). Jag lägger mig på soffan sen men smärtan bara ökar och vid 10.30 tiden kan en sköterska komma och ge mig en injektion, tack och lov. Efter ca 30 min känner man stor skillnad även om jag vid detta tillfälle sannolikt varit "så högt" i smärta att jag knappast blir smärtfri. Jag sätter mig i alla fall upp och skriver lite i mina fotoalbum (lite kul får man ju ha! :-)). Saken är den att jag är så fruktansvärd trött av all smärta och smärtlindring att jag inte ens orkar äta utan bara stupar i säng i sover 2 h (hade säkert sovit längre utan väckarklocka!) Nu är klockan 14 och jag inser att jag inte kommer att klara av att hämta Alma pga att smärtan inte avtar. Jag ringer Daniel och han fixar givetvis detta. Får sedan ringa teamet och be dem komma ytterligare en gång för att ge mig en injektion antiinflammatoriskt för inget annat verkar dämpa min smärta just nu.

 

På eftermiddagen är det ändå ganska OK och vi kan göra lite saker tillsammans här hemma. Jag kan även äta och orkar kolla på IDOL (jippi!). Får emellertid ta en del tabletter för att hålla smärtorna nere (kanske är det därför jag tycker att de sjunger så bra och att Kevin är söt?! Nej, jag gillar ju musikaliska fotbollskillar speciellt de som heter Åström i efternamn! <3). Jag lägger mig vid 22 men sover väldigt oroligt (trots Stesolid...). Vid 23.30 måste jag ta smärtstillande igen men det biter inte... Vid 01 får jag återigen kalla på teamet - tack och lov för att de finns!! - och en halvtimme senare har jag fått både smärtstillande och lugnande. Äntligen kunde jag sova och vaknade inte "förrän" 06.30 av att någon liten sa att "det har kommit kiss i sängen". Ja, ni får ursäkta den brutala sanningen i detta inlägg men såhär är mitt liv just nu...! :-) :-(

 

Får ta smärtstillande på morgonen när jag känner att smärtorna ökar, men det är ämdå inte helt rysliga. Dock fattar vi beslutet om att "koppla upp" mig igen så nu är det slang i armen och längs kroppen och pump i midjeväska som gäller. Konstant inflöde av smärtstillande och trots att jag hatar ovan nämnda attiraljer så är det underbart att slippa den där värsta smärtan i alla fall. I går eftermiddag hade jag några helt smärtfria timmar och det var helt ljuvligt. Det känns som om vips så är ens personlighet tillbaka och sådant som kan ta emot så otroligt mycket är hur enkelt som helst (som jag kankse antar det är för de flesta?). Idag har jag lite känning i framför allt knäna men det är ändå helt OK. Om det inte hjälper med en liten tupplur så blir det lite mer tabletter. Det har jag äntligen lärt mig (accepterat?) att det gäller att mota tidigt, innan nivåerna är för höga, för då går det också att få ner dem både snabbare och lägre.

 

Men vad tusan tänker kanske en del av er, så här kan man ju inte ha det. Nej, det kan man verkligen inte. Jag hoppas att en större utredning nu rullar igång för att försöka hitta anledningen till all den här smärtan. Så här långt har man nämligen inte trott att den beror på metastaserna, dels pga att de verkar inaktiva, dels pga att smärtan är så utspridd och oregelbunden och dels pga smärtlindring som "normalt" hjälper inte biter på mig. Det mesta av detta är ju dock lite spekulerande så jag skulle ju ljuga om jag sa att detta inte alls gör mig orolig... Dock är det under hyfsad kontroll än så länge. Det som är mest frustrerande är ju att "det ju inte går att leva såhär". Inte det livet jag vill leva i alla fall. Jag kan ju inte planera nåonting framåt, knappt för några timmar, för jag vet ju inte när smärtan slår till så till den milda grad att jag knappt kan gå! Jag vill ju hitta på saker, att finnas här för Alma och Daniel och resten av min familj. Jag vill kunna prata och umgås med vänner. Men det går inte.

 

Jag har kommit på en ganska bra förklarande bild, några av er har hört den, men ändå. Jag känner mig ungefär som när man är riktigt riktigt magsjuk. När det enda man egentligen klarar av är att koncentrera sig på att andas och att inte kräkas rakt ut. I detta tillstånd ska/VILL ska försöka leva mitt liv. Jag klarar i ärlighetens namn knappt av att prata med någon ibland. Jo, oftast Alma, men henne skulle jag ju gå genom eld eller göra av dom helst för <3.

 

Jaha nu blev det ett sånt där långt inlägg igen. Jag hade nog ett behov av att skriva av mig lite grand. Jag begär inte att ni ska förstå fullt ut vad jag går igenom, men ibland kanske jag behöver vara tydligare mot mig själv och andra att allt "inte bara är bra", hur gärna jag än önskade att det var det. 

 

Nu närmast väntar nog ett par dagar med den här pumpen, sen ska jag förhoppningsvis få en "nål" i armen så att jag själv kan injicera vid behov. Sen får vi ju inte sluta hoppas på att de snabbt nu kan hitta anledningen till den här förbannade (rent ut sagt) smärtan så att jag äntligen kan få leva livet lite lättare i alla fall.

 

Tack för ordet hörreni. Ni som orkade och ville vara med hela vägen.

 

kRAM, Anna

 

Varför får man liksom inte tummen loss med vissa grejor? Man VET ju att det blir bättre efteråt men ändå är det så förbannat svårt. 

Jag har sen i somras pustat och stånkat och fått mjölksyra efter 20 meter när jag cyklat. Först tänkte jag att det är för att jag ju i princip saknar benmuskler. Sen tänkte jag att kombinationen TUNG barnsadel och ganska tung guldklimp också var ganska krävande. Till sist konstaterade jag dock att däcken behövde pumpas. 

Detta var alltså för ett par månader sen. 

Har jag gjort det då? 

Nej. 

 

Men så plötsligt händer det, som man brukar säga.

Igår tog jag mig de (tydligen mycket) krävande ca 400 m ner till macken och pumpade. 

Trött i benen när jag cyklar nu? Nope.

Trött på mig själv varför jag inte tagit tag i detta tidigare. Ja, det kan man lugnt säga....

 

Här har ni det nypumpade vrålåket!

 

 

 

För första gången stängde hon blixtlåset själv. 

Mäkta stolt! Tänk om vi alla skulle vara lite bättre på att vara stolta och nöjda med vad vi åstadkommer istället för att ha så höga krav och ständigt jaga nästa utmaning...? 

tål att tänkas på. 

 

 

 

Daniel tycker det är lite överdrivet med det här med jubileum, men det tycker ju som bekant inte jag...

Därför firar jag, tillsammans med er, att vi idag gifte oss för 3 månader sen. 

Omöjligt att döpa inlägget till något annat än kärlek ❤️. 

 

 

 

Åh vilken fin familjedag vi haft idag! Lite kämpigt var det inledningsvis men sen bkev det bättre. Vädret var ju fullständigt sagolikt och Fredriksdal fick sitt första besök av familjen Kenne Åström. 

 

 

Jag lovade ju er för ett par dagar lite bilder på mina senaste projekt men det har ju minst sagt varit lite hinder emellan... Idag är en klart bättre dag och dessutom har jag ju fortfarande mamma här som hämtar Alma på förskolan, vilket ger mig lite tid att fixa lite fotocollage över vad jag har haft för mig.

 

Efter en gårdag som var långt ifrån bra så tar jag igen mig i soffan idag.

Och som jag gör det!

KvalitetsTV när den är som bst!

Inspelad "Bonde söker fru" från igår (den var i hård konkurrens med HIF-MFF och Liverpool-United, det var aldrig ens aktuellt att ta striden) och så finalen i "So you think you can dance".

Jag älskar båda två.

Så, sädär ja, nu behöver ni inte skämmas för att ni också kollar.

Eller så kan ni fnissa och idiotförklara mig.

Den bjuder jag på.

 

Puss och kram!

 

 

 

Om man är busig så kan man ju gömma sig för sin mamma när det är dags att gå till dagis.

Om man är busig alltså.

Jag tror jag har en busig dotter.

 

...det är frågan.

Nja, så var väl inte riktigt Hamlets klassiska uttryck men för mig har min lilla korrigering en stor betydelse.

Jag ska försöka förklara.

 

För några dagar sen krävde cancern ännu en allt för ung människas liv. Detta fick stor uppmärksamhet i media och för mig är det jobbigt. Det jag pratar om Kristian Gidlunds tragiska bortgång. Jobbigt vad då?

Jo ni förstår, jag hatar att läsa allt som har med den här förbannade sjukdomen att göra. Nyheter, bloggar, information, forum, alles. Man vet aldrig vilken otäck och hemsk information man kan stöta på som genererar ännu mer ångest. En del kanske tänker att man kan hitta stöd i berättelser från personer som har varit med om liknande, eller i "solskenshistorier", men vet ni vad, det finns inga positiva berättelser när det kommer till den här sjukdomen. Det finns tack och lov lyckliga slut, men vägen dit är alltid ett helvete. Ångest, vidriga cellgiftsbehandlingar, plågsam strålning, ångestladdade utvärderigar etc etc etc. Det där är inget jag behöver påminnas om, om man säger så.

 

Jag har en mycket stark övertygelse om att jag och min sjukdom är unik (det är ju också "vetenskapligt bevisat" extremt ovanligt att någon som jag drabbas) och jag kommer att gå min egen väg genom detta. Jag tar de fighter som behövs och för mig finns inget annat alternativ än att jag ska lyckas med dessa. Jag vet att jag ibland kan uppfattas som väl tjurskallig och tro att jag ska klara allt själv men jag har faktiskt flera människor runt omkring mig som hjälper mig. Alma och Daniel ger mig mer kraft än vad som kan beskrivas i ord, min fantastiska psykolog ger mig mer förnuft och kraft än vad jag någonsin kunnat tro var möjligt och sen har jag ju resten av min familj och alla vänner, ingen nämnd ingen glömd. Jag behöver inte läsa någon blogg eller lyssna på något sommarprat för att förstå vad den här sjukdomen handlar om eller för att förstå att man ska leva livet som man vill. Att inte ta saker för givet och att älska. Jag gör i alla fall allt jag kan för att inte "dras med av det där tåget" som jag tycker skenar i samhället idag. Allt man ska ha och allt man ska vara. Mycket pengar, fint hus, viktigt jobb, fantastiskt förhållande, spännande  och aktiv fritid, "välartade och perfekta" barn, vältränade och smala kroppar (hallå diet nr 2022) listan kan göras hur lång som helst. Det enda vi kan vara helt säkra på (enligt mig) gällande "den där listan" är att ingen kommer att få ihop sin vardag med allt på den. Och personligen har jag lite svårt att tro att om man nu (mot alla odds) skulle få det så blir man kanske ändå inte så särskilt lycklig för frågan är ju om det inte inte alltid finns något annat man "bör" eller skulle vilja ha...?

För mig är det lite andra saker som gäller men jag tänker som sagt inte stå här med pekpinnar. Ni som följer mig kan nog gissa vad som är viktigast för mig utan några större svårigheter, dessutom.

 

Detta är återigen ett spontant inlägg som jag passar på att skriva medans mamma hämtar Alma på förskolan (lyxigt). Det är ändå något som jag tänkt på till och från, både när jag frågar mig själv om jag skulle må bättre av att möta andra i samma situation, och när andra ibland kan tipsa mig om sådana här saker. Det som ändå till slut  fick mig att vilja skriva ner mina tankar var Kristians Gidlunds tragiska bortgång och så mycket uppmärksamhet det ändå fick. Facebook var fyllt av RIP-hälsningar, HDs kultursida hade honom på första sidan och det fanns säkert mycket mycket mer (som jag lyckades undvika). 

Jag hade ju cellgiftsbehandling i torsdags och pratade lite grand om detta med min fantastiska behandlingssköterska Åsa (ännu ett ovärderligt stöd) och när jag försökte förklara varför jag inte fick ut något positivt av att läsa saker som detta så satte hon ord (tycket jag i alla fall) exakt på vad det handlar om. "Det där ska ju inte du läsa om för du vet ju vad det det handlar dom. Det behöver de som susar genom livet och kanske har glömt lite vad som egentligen är viktigt här i livet, läsa om. Det är de som behöver läsa de där texterna."

Bra sagt, säger jag bara.

 

Det var dagens tanke. Hoppas jag inte tappat allt för många läsare nu som inte pallar läsa om sjukdom och elände :-). Min avsikt med denna bloggen kommer i alla fall alltid vara att berätta för er om livet och all den glädje som finns i mitt liv.

 

STOR KRAM till er alla.

 

ps. Jag är frikopplad från behållaren nu och smärtorna ska förhoppningsvis kunnas hålla i schack av "bara" tabletter. Just nu har jag i alla fall inte onte någonstans! :-) ds.

 

KRAM på er alla omtänksamma människor. 

Faktum är ju att det har varit en del sådana den sista veckan i alla fall men så kom fredagen....

Smärta i lår, höger knä och vad kryper på mig. Det är precis så att jag lyckas hämta hem Alma. Kvällen är hemsk men natten blir ännu värre. Är vaken från 00.30 och trots att jag provar allt jag har i medicinväg minskar det inte. Smärtorna är värre än när Alma föddes (nu vet en del av er vad det handlar om....)

På morgonen kommer teamet och ger mig smärtstillande injektion och kopplar upp mig på ett konstant flöde. Fy vad det ger dåliga vibbar från cellgiftsbehandlingen i Frankrike att gå med denna, men ta i trä så har smärtorna minskat i alla fall. 

Blir så jäkla ledsen. Jag och Alma skulle ju ha myshelg och Daniel skulle vara med på Morgans svensexa i Göteborg. 

Jaja, det viktigaste är i alla fall att de här värsta smärtorna nu försvinner och sen hoppas jag att jag snart får skriva ett sånt där inlägg igen där jag är glad och tacksam!

Tusen tusen tack för alla kommentarer på mitt "tankeinlägg"! Så himla gulligt av er ❤. 

Sötnöt 😍.

Jag har haft en ganska bra dag idag.

I och för sig startade den redan klockan 05.30 men eftersom jag vaknade då i princip utan smärtor hade jag faktiskt inget emot att gå upp. det hela resulteradae dessutom i att morgonen blev lugn och vi hann med allt som måste göras (diskutera hur mycket frukost som ska ätas, om man ska klä av och på sig, om man ska borsta tänderna, om man inte kan titta lite till på Madicken, om man ska ha jacka eller fleece på sig, ja, ni vet, några av livets viktiga frågor liksom). Det har varit lite ledsamt på dagis ett par dagar så det kändes också skönt att kunna stanna en extra stund då jag inte behövde vara på sjukhuset förrän 09.45.

 

Man konstaterade häromdagen att jag har risigt HB-värde och som tur var kunde jag få en blodtransfusion idag. Då är det bara att parkera sig i 2,5 h och slappna av och roa sig med iPhonen eller något annat. Efter detta fick jag väl behövlig behandling av min sjukgymnast (för smärtorna). När jag rullade från sjukhuset vid 13.30 kände jag mig rejält mör och tokhungrig eftersom jag inte ätit något än... Det blev ett stopp på Sibylla (jag kan faktiskt äta hamburgare igen! :-)) och sen raka vägen hem för att däcka i sängen... Så trött! (Både transfusionen och behandlingen tenderar att ta ganska mycket kraft)

Kafffe och mina smärtstillande tabletter var ett måste när jag vaknade vid 15.40 och visste jag skulle hämta Alma vid 16. En något seg start kan man säga men så plötsligt händer det! :-)

 

Smärtan avtar allt mer, man möts av en sedvanlig bamsekram av en överlycklig tjej. Vi åker till ICA och storhandlar och fyller en hel kundvagn och skrattar och busar mest hela tiden. När vi kommer hem packar jag upp, kör en tvättmaskin, leker lite med Alma, lagar mat, äter, kollar Madicken, hänger tvätt och fixar lite allt möjligt. Ni vet, egentligen inget märkvärdigt alls men för mig är det så SJUKT HÄRLIGT. Det är faktiskt nästintill obeskrivligt att säga hur bra jag mår när jag inte har ont. Det är oerhört ledsamt i och för sig när man inser hur ont jag nästan jämt har eftersom jag reagerar såhär när jag inte har det, men ändå. Vilken fantastisk kväll vi har haft jag ch Alma. Inte ens det faktum att Daniel reser kändes särskilt jobbigt.

 

När jag bad Alma gå och välja vilken bok vi skulle läsa innan hon skulle somna sa hon plötsligt "jag vill sova i din säng mamma". Skulle inte tro att jag sa nej till det idag va? Nej ni, mina vänner, nu ska jag alldeles strax stänga ned den här datorn och krypa ner brevid det underbaraste som finns på denna jord. Och bara njuta. För fy tusan vad det är härligt.

 

Jag vill absolut inte vara någon som står med pekpinnar och talar om för andra hur ni ska leva era liv. Men ibland känner jag ändå att jag hoppas att ni tänker på hur bra ni har det i olika situationer (oavsett sjukdomar, problem eller vad den kan vara). Jag bllir själv ganska provocerad när folk säger "njut" titt som tätt, men om jag säger, ta inget för givet då? Är det bättre? Tänker man på hur bra man faktiskt har det då? Jag ville egentligen bara säga att livet faktiskt var härligt idag. Mot alla jävla odds. Det var min mycket spotana tanke.

 

Tusen tack till er ALLA som läser och alla som kommenterar.

Det ger mig så mycket glädje, energi och kämpaglöd.

Och det behövs i det härkriget, det kan jag lova.

KRAM på er!

Projekten slutförda men jag orkar inte ens visa er bilder... 😁

Återkommer imorgon, nu får vi se om jag lyckas hålla mig vaken hela Idolprogrammet...!

Tror det är bäst att ladda med en god förmiddagsfika!

Jag återkommer med resultaten...

Ibland kan man ju titta på henne och tycka att hon är ganska stor min lilla tjej.

När hon får för sig att prova mina Hunter-stövlar när hon ska till dagis kan vi dock båda konstatera att hon faktiskt inte är så väldigt stor...

Dock väldigt söt.