En liten bloggtystnad igen.
Den kan ha många anledningar.
Tyvärr är ju mitt illamående den största anledningen till att tystnaden då och då infinner sig.
Det känns trist att skriva om att man mår dåligt. Jag vet att många tycker det är jobbigt att läsa om att jag mår dåligt och blir ledsna. Dessutom orkar jag många gånger inte ens skriva en rad.
Idag är Alma och Daniel i Vittsjö och kollar fotboll. Ja, i ärlighetens namn är de väl mest där för att träffa Martin och sen så har "farmor och farfar" också tagit sig tid att komma dit, även om de är nyss hemkomna från sin USA-resa. Fick fö precis en bild på farmor och Alma när de satt och åt korv så jag tror de har de så där härligt som man kan ha som åskådare på en fotbollsmatch :-). Jag och Alma har annars redan hunnit men "söndagsridningen", dessutom i härligt sällskap av Amelie, så idag är det då fullt program för lilla fröken.
Själv tänkte jag ta en lugn eftermiddag och än så länge har jag faktiskt lyckats ligga på soffan och läsa HD och surfa lite...
...men sen kunde jag inte låta bli att ta tag i stryktvätten! Ja, jag vet att jag är knäpp. Till min stora glädje såg jag när jag la in tvätten att min händige man hade "möblerat om" i garderoben men hyllplan och lådor, precis enligt mina önskemål, och då kunde jag ju inte låta bli att älska honom lite extra mycket <3.
Ja, det blev kanske ett litet sidospår. Jag hade ju faktiskt tänkt att lite på riktigt skriva om hur jag mår. eller tänkt och tänkt, jag skriver alltid vad som faller mig in men just nu är det lite svårt att inte tänka på det om man säger så. Ni som inte vill läsa om detta ber jag sluta nu. Kolla på bilden när Alma sitter i tvättkorgen istället. den är roligare. Tokfian.
I fredags var det nämligen dags för ett sådant där djävulsdygn igen. Jag hade vaknat ett par gånger på natten och haft ont men försökt somna om. Vid 04.30 gick det inte ängre utan jag fick gå upp och ta tabletter. Vaknar vid 07-tiden och har fortfarande ont. Inser att jag måste ta fler tabletter (det ska egentligen gå 5-6 timmar emellan...) för att ens klara av att lämna Alma på dagis. Har så ont i låren, ljumskarna, knäna och lite i ryggen. Lyckas i alla fall övertyga henne om att det är kul att åka bil till dagis (ett par 100 m...). Jag lägger mig på soffan sen men smärtan bara ökar och vid 10.30 tiden kan en sköterska komma och ge mig en injektion, tack och lov. Efter ca 30 min känner man stor skillnad även om jag vid detta tillfälle sannolikt varit "så högt" i smärta att jag knappast blir smärtfri. Jag sätter mig i alla fall upp och skriver lite i mina fotoalbum (lite kul får man ju ha! :-)). Saken är den att jag är så fruktansvärd trött av all smärta och smärtlindring att jag inte ens orkar äta utan bara stupar i säng i sover 2 h (hade säkert sovit längre utan väckarklocka!) Nu är klockan 14 och jag inser att jag inte kommer att klara av att hämta Alma pga att smärtan inte avtar. Jag ringer Daniel och han fixar givetvis detta. Får sedan ringa teamet och be dem komma ytterligare en gång för att ge mig en injektion antiinflammatoriskt för inget annat verkar dämpa min smärta just nu.
På eftermiddagen är det ändå ganska OK och vi kan göra lite saker tillsammans här hemma. Jag kan även äta och orkar kolla på IDOL (jippi!). Får emellertid ta en del tabletter för att hålla smärtorna nere (kanske är det därför jag tycker att de sjunger så bra och att Kevin är söt?! Nej, jag gillar ju musikaliska fotbollskillar speciellt de som heter Åström i efternamn! <3). Jag lägger mig vid 22 men sover väldigt oroligt (trots Stesolid...). Vid 23.30 måste jag ta smärtstillande igen men det biter inte... Vid 01 får jag återigen kalla på teamet - tack och lov för att de finns!! - och en halvtimme senare har jag fått både smärtstillande och lugnande. Äntligen kunde jag sova och vaknade inte "förrän" 06.30 av att någon liten sa att "det har kommit kiss i sängen". Ja, ni får ursäkta den brutala sanningen i detta inlägg men såhär är mitt liv just nu...! :-) :-(
Får ta smärtstillande på morgonen när jag känner att smärtorna ökar, men det är ämdå inte helt rysliga. Dock fattar vi beslutet om att "koppla upp" mig igen så nu är det slang i armen och längs kroppen och pump i midjeväska som gäller. Konstant inflöde av smärtstillande och trots att jag hatar ovan nämnda attiraljer så är det underbart att slippa den där värsta smärtan i alla fall. I går eftermiddag hade jag några helt smärtfria timmar och det var helt ljuvligt. Det känns som om vips så är ens personlighet tillbaka och sådant som kan ta emot så otroligt mycket är hur enkelt som helst (som jag kankse antar det är för de flesta?). Idag har jag lite känning i framför allt knäna men det är ändå helt OK. Om det inte hjälper med en liten tupplur så blir det lite mer tabletter. Det har jag äntligen lärt mig (accepterat?) att det gäller att mota tidigt, innan nivåerna är för höga, för då går det också att få ner dem både snabbare och lägre.
Men vad tusan tänker kanske en del av er, så här kan man ju inte ha det. Nej, det kan man verkligen inte. Jag hoppas att en större utredning nu rullar igång för att försöka hitta anledningen till all den här smärtan. Så här långt har man nämligen inte trott att den beror på metastaserna, dels pga att de verkar inaktiva, dels pga att smärtan är så utspridd och oregelbunden och dels pga smärtlindring som "normalt" hjälper inte biter på mig. Det mesta av detta är ju dock lite spekulerande så jag skulle ju ljuga om jag sa att detta inte alls gör mig orolig... Dock är det under hyfsad kontroll än så länge. Det som är mest frustrerande är ju att "det ju inte går att leva såhär". Inte det livet jag vill leva i alla fall. Jag kan ju inte planera nåonting framåt, knappt för några timmar, för jag vet ju inte när smärtan slår till så till den milda grad att jag knappt kan gå! Jag vill ju hitta på saker, att finnas här för Alma och Daniel och resten av min familj. Jag vill kunna prata och umgås med vänner. Men det går inte.
Jag har kommit på en ganska bra förklarande bild, några av er har hört den, men ändå. Jag känner mig ungefär som när man är riktigt riktigt magsjuk. När det enda man egentligen klarar av är att koncentrera sig på att andas och att inte kräkas rakt ut. I detta tillstånd ska/VILL ska försöka leva mitt liv. Jag klarar i ärlighetens namn knappt av att prata med någon ibland. Jo, oftast Alma, men henne skulle jag ju gå genom eld eller göra av dom helst för <3.
Jaha nu blev det ett sånt där långt inlägg igen. Jag hade nog ett behov av att skriva av mig lite grand. Jag begär inte att ni ska förstå fullt ut vad jag går igenom, men ibland kanske jag behöver vara tydligare mot mig själv och andra att allt "inte bara är bra", hur gärna jag än önskade att det var det.
Nu närmast väntar nog ett par dagar med den här pumpen, sen ska jag förhoppningsvis få en "nål" i armen så att jag själv kan injicera vid behov. Sen får vi ju inte sluta hoppas på att de snabbt nu kan hitta anledningen till den här förbannade (rent ut sagt) smärtan så att jag äntligen kan få leva livet lite lättare i alla fall.
Tack för ordet hörreni. Ni som orkade och ville vara med hela vägen.
kRAM, Anna
