familjenkenneastrom.blogg.se

...det är frågan.

Nja, så var väl inte riktigt Hamlets klassiska uttryck men för mig har min lilla korrigering en stor betydelse.

Jag ska försöka förklara.

 

För några dagar sen krävde cancern ännu en allt för ung människas liv. Detta fick stor uppmärksamhet i media och för mig är det jobbigt. Det jag pratar om Kristian Gidlunds tragiska bortgång. Jobbigt vad då?

Jo ni förstår, jag hatar att läsa allt som har med den här förbannade sjukdomen att göra. Nyheter, bloggar, information, forum, alles. Man vet aldrig vilken otäck och hemsk information man kan stöta på som genererar ännu mer ångest. En del kanske tänker att man kan hitta stöd i berättelser från personer som har varit med om liknande, eller i "solskenshistorier", men vet ni vad, det finns inga positiva berättelser när det kommer till den här sjukdomen. Det finns tack och lov lyckliga slut, men vägen dit är alltid ett helvete. Ångest, vidriga cellgiftsbehandlingar, plågsam strålning, ångestladdade utvärderigar etc etc etc. Det där är inget jag behöver påminnas om, om man säger så.

 

Jag har en mycket stark övertygelse om att jag och min sjukdom är unik (det är ju också "vetenskapligt bevisat" extremt ovanligt att någon som jag drabbas) och jag kommer att gå min egen väg genom detta. Jag tar de fighter som behövs och för mig finns inget annat alternativ än att jag ska lyckas med dessa. Jag vet att jag ibland kan uppfattas som väl tjurskallig och tro att jag ska klara allt själv men jag har faktiskt flera människor runt omkring mig som hjälper mig. Alma och Daniel ger mig mer kraft än vad som kan beskrivas i ord, min fantastiska psykolog ger mig mer förnuft och kraft än vad jag någonsin kunnat tro var möjligt och sen har jag ju resten av min familj och alla vänner, ingen nämnd ingen glömd. Jag behöver inte läsa någon blogg eller lyssna på något sommarprat för att förstå vad den här sjukdomen handlar om eller för att förstå att man ska leva livet som man vill. Att inte ta saker för givet och att älska. Jag gör i alla fall allt jag kan för att inte "dras med av det där tåget" som jag tycker skenar i samhället idag. Allt man ska ha och allt man ska vara. Mycket pengar, fint hus, viktigt jobb, fantastiskt förhållande, spännande  och aktiv fritid, "välartade och perfekta" barn, vältränade och smala kroppar (hallå diet nr 2022) listan kan göras hur lång som helst. Det enda vi kan vara helt säkra på (enligt mig) gällande "den där listan" är att ingen kommer att få ihop sin vardag med allt på den. Och personligen har jag lite svårt att tro att om man nu (mot alla odds) skulle få det så blir man kanske ändå inte så särskilt lycklig för frågan är ju om det inte inte alltid finns något annat man "bör" eller skulle vilja ha...?

För mig är det lite andra saker som gäller men jag tänker som sagt inte stå här med pekpinnar. Ni som följer mig kan nog gissa vad som är viktigast för mig utan några större svårigheter, dessutom.

 

Detta är återigen ett spontant inlägg som jag passar på att skriva medans mamma hämtar Alma på förskolan (lyxigt). Det är ändå något som jag tänkt på till och från, både när jag frågar mig själv om jag skulle må bättre av att möta andra i samma situation, och när andra ibland kan tipsa mig om sådana här saker. Det som ändå till slut  fick mig att vilja skriva ner mina tankar var Kristians Gidlunds tragiska bortgång och så mycket uppmärksamhet det ändå fick. Facebook var fyllt av RIP-hälsningar, HDs kultursida hade honom på första sidan och det fanns säkert mycket mycket mer (som jag lyckades undvika). 

Jag hade ju cellgiftsbehandling i torsdags och pratade lite grand om detta med min fantastiska behandlingssköterska Åsa (ännu ett ovärderligt stöd) och när jag försökte förklara varför jag inte fick ut något positivt av att läsa saker som detta så satte hon ord (tycket jag i alla fall) exakt på vad det handlar om. "Det där ska ju inte du läsa om för du vet ju vad det det handlar dom. Det behöver de som susar genom livet och kanske har glömt lite vad som egentligen är viktigt här i livet, läsa om. Det är de som behöver läsa de där texterna."

Bra sagt, säger jag bara.

 

Det var dagens tanke. Hoppas jag inte tappat allt för många läsare nu som inte pallar läsa om sjukdom och elände :-). Min avsikt med denna bloggen kommer i alla fall alltid vara att berätta för er om livet och all den glädje som finns i mitt liv.

 

STOR KRAM till er alla.

 

ps. Jag är frikopplad från behållaren nu och smärtorna ska förhoppningsvis kunnas hålla i schack av "bara" tabletter. Just nu har jag i alla fall inte onte någonstans! :-) ds.