familjenkenneastrom.blogg.se

När jag funderade på om jag skulle fortsätta blogga eller inte så var faktiskt detta ämne ett ämne som vägde ganska tungt för att jag skulle göra det. Jag vet, och känner, ju att ni är många som följer och stöttar mig i detta och att ni så klart vill veta hur det står till då och då. Jag berättar ju gärna men ibland när man träffas eller kan prata på telefon så önskar man bara att man kunde slippa allt sjukdomsprat. För hur mycket vi än försöker att ”leva som vanligt” så upptar ju detta en hel del av mitt/vårt liv, det är behandling, läkarbesök, div sjuksköterskebesök, psyologträffar, sjukgymnastträffar och träning mm mm. Då och då är det div scans och utvärderande röntgen och inte minst då slits man ju mellan hopp och förtvivlan. Ibland vill man bara skrika rakt ut och anställa någon som kunde ”ta hand om allt”, inklusive alla jobbiga tankar. Jaja det blev en liten utsvävning men dit jag ville komma var att det är ett ganska bara forum för mig att uppdatera många av er kring detta, och även lite terapi för mig, och sen kan vi ju ”prata om roligare saker”.

Så, hur är läget då? Bra. Men lite komplext bra. Jag mår för närvarande bättre än vad jag gjort på ett år. Äntligen har jag på allvar repat mig från förra höstens strålning och extrema viktnedgång. Nu har jag massor med energi (i jämförelse i alla fall) och börjar sakta men säkert lägga på mig hekton och växa i mina gamla kläder. Det är en underbar känsla att ”hitta tillbaka till mig själv”, både när det gäller livsstil, personlighet och utseende.

Överflyttningen till den svenska sjukvården har annars varit en riktig bergochdalbana. Toppennoteringarna är ett team som jag är ansluten till som ”ger avancerad sjukvård i hemmet”, dvs de kommer hit och tar blodprov, ger mig dropp om jag behöver, tränar med mig (sjukgymnasten), pratar med mig (psykolog och kurator) och det är verkligen toppen. Det går åt så himla mycket energi och tid annars till att planera och genomföra dessa saker. Min läkare i Lund verkar också vara väldigt bra. Än är han inte upp i Dr Langs klass, men det är nog tveksamt om någon kan uppnå den standarden… Men han verkar som sagt absolut bra nog och jag känner förtroende och trygghet. Jag får nu behandling i Helsingborg (2 veckor av 3) och det är skönt att slippa åka till Lund för 1,5 h dropp. Den riktiga bottennoteringen stod tyvärr en annan stand in-läkare i Lund för. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att hon lyckades applicera så mycket ångest och dödsrädsla i mig så att jag ärligt kan säga att jag inte mått så dåligt psykiskt under hela min sjukdomstid. Det var fruktansvärda saker hon sa till mig, helt i onödan, och flera av dem var dessutom osanningar. Det tog tid att repa sig från detta, och vissa ärr kommer nog för alltid att finnas kvar, men till stor hjälp var ”min” läkares positiva rapportering från min skiktröntgen som jag gjorde i juli. Den indikerade nämligen att cellgiftsbehandlingen jag för närvarande går på gör nytta och att det har skett förkalkning i skelettet, vilket tyder på att metastaserna inte är aktiva. Detta i kombination med att jag fått hjälp att få ordning på mitt blodvärde, kommit igång med mer fysisk aktivitet, är mer ute och andas friskare luft och så klart har världens mest underbara familj är anledningen till att jag faktiskt kan säga att jag mår bra.

I fredags gjorde jag en ny skiktröntgen, apropå bergochdalbana, och på onsdag ska jag träffa min läkare för utvärdering och prat om framtiden så således är det tuffa dagar nu framöver. Man får försöka trösta sig med att det alltid känns bättre efteråt för oavsett om resultaten är bra eller dåliga så VET man i alla fall och man kan gå vidare. Så klart hoppas hoppas hoppas jag ju att det ska vara fortsatt bra och att den här behandlingen kan fortgå – håll tummarna är ni snälla!

STOR KRAM!