Dec. 06, 2012
Här kommer en liten lägesrapport. Jag märker att ni är många som tänker på mig och det känns underbart. Ert stöd och uppmuntran betyder jättemycket. Tack. ❤
Som säkert de flesta av er sett på FB så fick jag imorse besked av min läkare. Bilderna är oförändrade i jämförelse med septembers bilder, och de är bra, och det sker fortsatt förkalkning av skelettet. Det betyder att jag (gillar att skriva det 😊) har kontroll över de där j-vla metastaserna och att skelettet fyller på med kalk där tumörerna förut växt. Jag kan inte egentligen beskriva hur lycklig detta gör mig!
Jag skriver ju ofta om bergochdalbana men egentligen är denna veckan inte riktigt det. För den här veckan har i ärlighetens namn inneburit ett par besök i helvetet. Man vet liksom att man går på en jäkligt jobbig väg och där längre fram brinner det. Man både vill skena därifrån och attackera det. Men jag har ju inget val. Jag måste ju bara dit, och sen ut på andra sidan. Förhoppningsvis är besöket inte så långt men jag måste tyvärr berätta att när jag igår skulle få resultaten vid 9,30 av min läkare visade det sig att sjukhuset missat och inga resultat fanns tillgängliga förrän till eftermiddagen. Det blev således en bonusdag i helvetet. Det skulle dock visa sig att den riktiga analysen inte kom förrän idag så kanske kan ni gissa lite hur jag mått... Vi kan säga såhär, lycka är att få sitta och titta på de här två ❤ utan att första tanken är att jag inte kommer att få leva tillsammans med dem...
Skriver mer imorgon. Nu ska jag bara sitta här och njuta lite till.
Passa på och njut och lämna de svåra tankarna borta ett tag. Ha en
trevlig helg med alla pepparkakorna. Kram till er alla tre.
Hej Anna! Har läst din blogg ett tag och tänker på dig varje dag! Du glada, fina människa. Det var länge sen jag träffade dig men jag minns dig som alltid glad och det verkar du ännu vara trots denna hemska sjukdom. Jag ger dig massa styrka att klara av det här och övervinna metastaserna.
Minns du förresten när jag skulle hoppa över ett hinder, minns inte vilket häst jag red men hästen vägrade iallafall och jag ramlade av med ryggen rätt in i bommen och tappade andan, fick som panik och skrek å så. När jag fått tillbaka andan så tittar du på mig och säger: Oj jag trodde att du hade blivit mongo!!! Skrattar åt det ibland.
Varma styrkekramar till dig!
Ps, jag har också en dotter som heter Alma :), hon är sju år.
Kram från Sandra Södergren, föredetta Staf
Heja förkalkningen i ditt skelett!
