familjenkenneastrom.blogg.se -

Redo för rapport

OK. Tiden är inne. Tiden har kanske egentligen passerat med tanke på hur många som de senaste dagarna tyckts vänta på något slags inlägg här på bloggen. Men det har inte gått att skriva. De allra flesta av mina blogginlägg är väldigt spontana men detta har liksom känts väldigt svårt att bara skriva något "spontant" om. Det är så otroligt mycket känslor inblandade, och de kommer från alla håll och kanter, så jag vet liksom inte heller riktigt var jag ska landa och börja berätta. För det är ju inte heller det att jag inte vill berätta. Det vet ni ju vid det här laget att bloggen är ju ett sätt för mig att hantera min situation, och den är bra, men det är inte alltid så enkelt.

Liksom mitt liv.

Jag vill börja med att säga igen, tack för all omtanke som ni ger mig. Det är en lite konstig sak det där med omtanke för på ett vis kan man ju förvänta sig det, men på ett sätt så gör jag det verkligen inte. Jag blir verkligen så glad när det visar sig att någon av er ägnat mig en tanke. Och det kan verkligen vara det allra minsta. Tyvärr har jag på sistone inte haft ork och möjlighet att ge tillbaka på det sätt jag vil, men jag hoppas ju kunna lägga den här fasen bakom mig så snabbt som möjligt och fortsätta jobba med att vara den Anna jag vill vara.

Fredagen den 26 gjorde jag en ny typ av röntgen som kallas PET-scan. På den kan man se "all aktivitet" man har i kroppen då man injicerar glukos och radioaktivitet och det kommer att "lysa" på ställen där det finns mycket metabolism. På måndagen den 31 åkte jag och Daniel till Lund för att få svaret på scanen och det var inte särskilt bra.

Man kan på flera ställen se att cancern är aktiv och att metasterna har metabolism. Känslorna som kommer efter ett sådant direkt besked går nästan inte att skriva ner men förtvivlan, rädsla att dö, tankar på Alma utan mamma, att jag inte alltid ska få vara med Daniel är några av dem. Att jag sedan måste kombinera detta med fysiska smärtor värre än vad jag någonsin haft gör ju bara att jag helt enkelt vid vissa tillfällen trott att jag skulle gå i tusen bitar. Det är ju lite av en klyscha men när jag funderar tillbaka på de sista dagarna så förundras tom jag över mig själv, hur jag klarat av allt. Men samtidigt, vad ska jag göra? Lägga mig ner och dö? Gråta ögonon ur mig? Ge upp? Knappast.

Vad gör jag då? Jo, medvetet och omedvetet förflyttar jag mig mot den plats där det finns tro och hopp att det ska ordna sig igen. Det FINNS saker vi kan hoppas på,och inte minst den nya behandlingen som jag kommer att starta den 21 november. Det blir cellgift en gång per vecka, en ny, tuffare variant än den jag nu gått på över ett år, men jag ska klara av den med. Det kommer var mycket som är tungt med den men jag vet ju att jag har en underbar familj och fina vänner runt omkring mig som kommer att hjälpa mig att orka med allt detta också. Det ska bara gå. Jag är stark och envis och faktiskt både stolt över mig själv och glad att jag har så många egenskaper som behövs i det här kriget som jag krigar För tyvärr måste vi konstatera att det fortsätter. Jävlahelvetetsskitkrig. Det är inte över än. Och det krigar definitivt med fel person.

Nu är det dags att "återgå" till vardagssysslorna. Alma är och leker med morfar och Daniel jobbar i Älmhult. Då är det läge att förbeereda lite mat om det kommer hem två hungriga vargar här om en stund :-)

Jag har haft mamma här i över en vecka med ovärderlig hjälp, Sara här på myssällskap och i morgon kommer Clara. Inte utan att man reflekterar äver ens familjs betydelse i sådana här situationer.

Nu vet ni i alla fall lite hur det igger till. Jag återkommer alldeldes säkert med fler uppdateringar om läget, om Almas tokigheter och om mina senaste inredningsprojekt (som faktiskt varit många!).

Tills dess säger jag kram och ha det så bra. En mycket fin vän sa till mig häromdagen, "ibland känns det svårt att höra av sig till dig, man vet liksom inte vad man ska säga eller skriva". Jag FÖRSTÅR att ni känner så, men jag LOVAR att all omtanke hjälper, stärker och glädjer mig och det finns verkligen inga dåliga sätt att stötta på.

2013-11-05 @ 17:38:19 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Petra

Jag vill bara skrika ut alla fula ord jag kan, men det gör så ont i mig att veta att det inte hjälper någonting! Jag VET att du är stark och du är en fantastisk person. Jag är så himla glad över att vi har lärt känna varandra, även om våra vägar faktiskt korsades pga sjukdomen. Kanske var det meningen!? Jag önskar jag kunde göra mer för dig just nu men Du ska veta att jag tänker på dig.
Varje gång jag ser att du skrivit på min blogg blir jag så glad! :)

Tänker på dig! Hälsa tok-Fian också :)
Stor jättebamsekram!

2013-11-05 @ 21:04:38

Postat av: Kerstin Sjöblom

Anan, du är en super stark människa, så det här ska gå vägen också. Vilken uppförsbacke du har befunnit dig i. Vi finns och tänker på dig. Stora "bamsekramar" till er alla

2013-11-05 @ 21:11:23

Postat av: Veronica

Anna! Fina Anna!!

Ja mina tårar rullar ner för min kind när jag läser det du skivit. Jag ryser och bara vill skrika. Du är värd så mycket bättre Anna!! Jag önskar jag och vi alla som tänker på dig kunde hjälpa dig i din kamp, befria dig lite från smärtan och oron. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, finns det någon som ska klara av detta så är det du fina Anna!!
Stor styrkekram!!!!!

Svar: Tack för att du tror på mig och för din omtanke Veronica. Kram tillbaka

familjenkenneastrom.blogg.se

2013-11-05 @ 21:42:53

Postat av: Cina

Anna, min vän! Det känns så fruktansvärt orättvist att du ska behöva fortsätta kriga!!! Men du gör det, du krigar! Och vi hejar på dig, allt vad vi kan! ❤Kramar

Svar: Tack, nu gäller det verkligen att samla gardet så jag är oerhört tacksam för varje krigare som står bakom mig. Kram

familjenkenneastrom.blogg.se

2013-11-05 @ 21:48:53

Postat av: Emma S

Även om jag skrev alla fula ord jag någonsin hört skulle det inte beskriva känslan jag har inom mig när jag läser ditt inlägg, men det som gör mig så innerligt ledsen är att jag inser att det ändå bara är en bråkdel av vad du känner.
Vi hejar på dig Anna, vi hejar allt vi kan! stora varma kramar <3

2013-11-06 @ 22:16:56

Postat av: Lena

Livet är bara så orättvist. Jag hoppas du ändå kan få styrkan av dina nära och kära så att du orkar kämpa. Tänker på dig.
Kram

Svar: Tack så mycket Lena. Hur jobbigt detta än är kan vi vara helt säkra på att jag kommer att kämpa, både med hjälp av mina nära och kära och själv. Kram

familjenkenneastrom.blogg.se

2013-11-07 @ 12:52:09

Postat av: Ulrika

Är så ofta hos dig i tankarna Anna. Vi pratade om dig häromdagen Johanna Svensk och jag och vi konstaterade att få människor vi mött utstrålar så mycket glädje som du. Även mitt i den skit du kämpar mot får du mig att le när du skriver om Alma och Daniel.

Många innerliga kramar från Ulrika B

Svar: Tack snälla för de otroligt fina orden. De värmer och stärker. STOR KRAM till er!

familjenkenneastrom.blogg.se

2013-11-09 @ 17:08:41

Postat av: Henke

Styrkekram från mig i Småland!

2013-11-11 @ 09:01:46

Trackback