familjenkenneastrom.blogg.se

Inmålad i ett hörn

Det är lite av många många olika känslor jag känner. Det är inget trevligt hörn om man säger så. Jag vill bara bort bort bort härifrån men vad jag än gör så tvingas jag ta mig igenom detta på något sätt. Att veta att tumörerna är aktiva i mig och att man inte riktigt vet hur man ska stoppa dem är tortyr. Att ligga precis i startfasen av en behandling och inte veta hur jag kommer att reagera på den, om jag kommer att svara eller vad som kommer att hända. Det är så skrämmande så att den rädslan som gripit tag i mig helt paralyserar mig. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika ut allt det här. Kan man göra det? Vet ni hur det känns när ens dotter kommer fram till en och tittar lite med huvudet på sned och säger "mamma ledsen?", "mamma ont i benet"? "Jag kan hämta plåstrer". Älskade lilla Alma, jag önskar av hela mitt hjärta att du inte behövde oroa dig för din mamma. Det enda jag kan lova dig nu är att jjag kommer att kämpa, kämpa och kämpa. Det finns inget hellre jag vill vara än din mamma och det är banne mig jag som ska plåstra om dig!

 

Det är som sagt otroligt jobbigt nu. Jag har stratat en ny behandling och i torsdags gick jag igenom den. Det blev en mycket märklig och obehaglig upplevelse av flera anledningar, men det resulterade i allla fall i att jag blev okontaktbar och otroligt snurrig och nästintill medvetslös. Nu har vi försökt bearbeta detta och jag hoppas att torsdagens behandling ska bli OK men när man inte minns samtal, personer man sett och saker man gjort då blir man rädd. Jag går på otroligt mycket mediciner som gör mig (förhoppningsvis friskare och mer smärtfri) väldigt trött och snurrig. Det känns som om jag ständigt är berusad. Jag skakar mest i hela kroppen pga abstinens (eller ev något av läkemedeln) och väldigt plötsligt kan en trötthet komma över mig ocg jag kan i princip somna stående. I samband med min strålning fick jag så mycket kortison så att min benstyrka är helt borta och jag kan inte längre gå i trappor eller lyfta Alma för den delen. Det är en helt absurd känsla ska ni veta. Mina ben har ni ju sett... Strålningen alt medicineringen har påverkar slemhinnorna i min hals så jag kan bara viska fram vad jag vill och kan således inte prata i telefon och har svårt att göra mig hörd över huvudtaget.

 

Åter till rubriken. Inmålad i ett hörn. Vad då? Jo det handlar om bloggandet. Som ni märker jag har jag inte bloggat på flera dagar. Dels är det svårt när bokstäverna inte kommer i rätt ordning över huvudtaget. Dels är det absurt att man hinner glömma vad meningen ska handla om innan man skrivit den färdigt (Jag är verkligen ledsen Carina, jag har svårt att förlåta mig själv...) Sedan skakar oftast mina händer så. Men mest handlar det igen om vad man ska skriva. På ett vis upplever jag nu igen det absolut värsta jag kan uppleva. Sen är dagarna samtdigt fyllda av fantastiska upplevelser. I söndags såg jag och Daniel Melissa Horn i Helsningborgs Arena. Dessförinnan hade jag, pappa och Alma varit och ridit på advetsponnyridning. Mamma är här och hjälper mig med allt mellan himmel och jord och vi har det jättemysigt.

 

Det känns på ett vis konstigt att blogga om hur fruktansvärt vi faktiskt har det i vår familj just nu. Men lika konstigt känns det ju att "blogga från det andra hörnet" där vi har de där fantastiska upplevelserna. Men nu har jag faktiast gjort det. Och det har ändå gått ganska bra. Jag vill egentligen skriva lite kortare inlägg, och jag hoppas det blir så framöver, men vi får helt enkelt se hur livet ter sig framöver. 

 

Ni är närmare hundra personer som är här inne och kikar varje dag. Jag vet att ni håller tummar och hår och hejar på mig och jag är väldigt tacksam. Här kommer några bilder från de fantastiska stunderna jag upplevt sista veckan så får vi se när och hur nästa inlägg blir. Jag känner att färgen nog har torkat i det här hörnet så nu är det hög tid att försöka ta upp det där bloggandet igen.

 

Det är lite av många många olika känslor jag känner. Det är inget trevligt hörn om man säger så. Jag vill bara bort bort bort härifrån men vad jag än gör så tvingas jag ta mig igenom detta på något sätt. Att veta att tumörerna är aktiva i mig och att man inte riktigt vet hur man ska stoppa dem är tortyr. Att ligga precis i startfasen av en behandling och inte veta hur jag kommer att reagera på den, om jag kommer att svara eller vad som kommer att hända. Det är så skrämmande så att den rädslan som gripit tag i mig helt paralyserar mig. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika ut allt det här. Kan man göra det? Vet ni hur det känns när ens dotter kommer fram till en och tittar lite med huvudet på sned och säger "mamma ledsen?", "mamma ont i benet"? "Jag kan hämta plåstrer". Älskade lilla Alma, jag önskar av hela mitt hjärta att du inte behövde oroa dig för din mamma. Det enda jag kan lova dig nu är att jjag kommer att kämpa, kämpa och kämpa. Det finns inget hellre jag vill vara än din mamma och det är banne mig jag som ska plåstra om dig!

 

Det är som sagt otroligt jobbigt nu. Jag har stratat en ny behandling och i torsdags gick jag igenom den. Det blev en mycket märklig och obehaglig upplevelse av flera anledningar, men det resulterade i allla fall i att jag blev okontaktbar och otroligt snurrig och nästintill medvetslös. Nu har vi försökt bearbeta detta och jag hoppas att torsdagens behandling ska bli OK men när man inte minns samtal, personer man sett och saker man gjort då blir man rädd. Jag går på otroligt mycket mediciner som gör mig (förhoppningsvis friskare och mer smärtfri) väldigt trött och snurrig. Det känns som om jag ständigt är berusad. Jag skakar mest i hela kroppen pga abstinens (eller ev något av läkemedeln) och väldigt plötsligt kan en trötthet komma över mig ocg jag kan i princip somna stående. I samband med min strålning fick jag så mycket kortison så att min benstyrka är helt borta och jag kan inte längre gå i trappor eller lyfta Alma för den delen. Det är en helt absurd känsla ska ni veta. Mina ben har ni ju sett... Strålningen alt medicineringen har påverkar slemhinnorna i min hals så jag kan bara viska fram vad jag vill och kan således inte prata i telefon och har svårt att göra mig hörd över huvudtaget.

 

Åter till rubriken. Inmålad i ett hörn. Vad då? Jo det handlar om bloggandet. Som ni märker jag har jag inte bloggat på flera dagar. Dels är det svårt när bokstäverna inte kommer i rätt ordning över huvudtaget. Dels är det absurt att man hinner glömma vad meningen ska handla om innan man skrivit den färdigt (Jag är verkligen ledsen Carina, jag har svårt att förlåta mig själv...) Sedan skakar oftast mina händer så. Men mest handlar det igen om vad man ska skriva. På ett vis upplever jag nu igen det absolut värsta jag kan uppleva. Sen är dagarna samtdigt fyllda av fantastiska upplevelser. I söndags såg jag och Daniel Melissa Horn i Helsningborgs Arena. Dessförinnan hade jag, pappa och Alma varit och ridit på advetsponnyridning. Mamma är här och hjälper mig med allt mellan himmel och jord och vi har det jättemysigt.

 

Det känns på ett vis konstigt att blogga om hur fruktansvärt vi faktiskt har det i vår familj just nu. Men lika konstigt känns det ju att "blogga från det andra hörnet" där vi har de där fantastiska upplevelserna. Men nu har jag faktiast gjort det. Och det har ändå gått ganska bra. Jag vill egentligen skriva lite kortare inlägg, och jag hoppas det blir så framöver, men vi får helt enkelt se hur livet ter sig framöver. 

 

Ni är närmare hundra personer som är här inne och kikar varje dag. Jag vet att ni håller tummar och hår och hejar på mig och jag är väldigt tacksam. Här kommer några bilder från de fantastiska stunderna jag upplevt sista veckan så får vi se när och hur nästa inlägg blir. Jag känner att färgen nog har torkat i det här hrnet så nu är det hög tid att försöka ta upp det där bloggandet igen.

 

 

 

 

STOR KRAM till er alla och tack för alla hejarop. Ert stöd betyder mycket.

Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Älskade vän! Kämpa, kämpa. Jag finns här för dig och vi ska klara detta. Vi ska sitta där på verandan när vi är 95år och titta ut över hästhagen. Det finns inget alternativ. Puss min fina vän

Jag tänker på dig 🙏 med hela mitt hjärta!

Jag hejar, och hejar, och hejar på dig! Du finns i mina tankar!
Kramar i massor!

Du får testa alla färger i ditt lilla hörn för sen ska du måla HELA världen!! Heja Anna! Heja Anna!! Kramar från Nybro❤️

Du har en speciell själ som är sällsynt stark och starkast av allt är kärleken till din lilla Alma. Du vet att vi som vanligt hejar och tänker på dig. Stor kram

Vännen! Du är fantastisk! ❤️ Jag slutar aldrig förundras över din styrka och ditt mod. Din förmåga att trots allt se det fina i vardagen när du samtidigt är mitt uppe i all rädsla och smärta! Du är stark! Du kommer ta dig igenom det här!
Vi är så många som tänker och hejar på dig! Puss och kram

Anna, bästaste du!
Tänker på dig och dina nära och kära så mycket. Är ju lite utanför "loopen" numera och är glad att jag kan följa er här. Du har en underbar inställning och en fighting spirit som heter duga! Blir alltid både ledsen och glad när jag läser dina inlägg. Ledsen för att du har det så jobbigt men glad för din starka glöd och kämpar-anda.
Varm varm kram

Hej.
Saknar ord! Det ända jag vill skriva är KRAM från Småland.
Henke "kassören" Petersson

Hejar på dig Anna! Stor kram till dig och familjen!/Therese & Ola m familj

Anna, vi tänker på dig och din fina familj!
Många varma kramar från oss!
//Kajsa och Martin

Tänker massor på dig Anna och din familj. Blir så ledsen över att du ska behöva gå igenom allt det här, men är övertygad om att du kommer vinna! Du är grymt stark! Stor kram ifrån oss

Anna, ingen borde behöva gå igenom detta. Du är fantastisk som hittar glädje trots att benen knappt bär. Som vill, vill, vill! Och du - Viljan kan flytta berg!

Kram Åsa o Andreas

Anna, du är min idol<3 Fy fan rent ut sagt vilken kämpe du är. Fortsätt kämpa, kämpa, kämpa! Tänker så ofta på dig/er! Styrka å kärlek till dig, Daniel å finaste lilla Alma! KRAM<3

Anna! Vad du går igenom nu är odrägligt men du kämpar och kämpar och i eländet har du kraften att se det ljusa i tillvaron, du skänker styrka till oss andra och så är det vi som skulle skänka styrka till dig. Puss och kram.

Kämpa på Anna. Du är i mina tankar hela tiden. Hoppas vi träffas snart igen. Kram Cecilia

<3 Massa kramar från oss i Läckeby!

Anna!! Alla tankar till dig. Starkaste jag känner!! Du kommer att fixa det här!! Stora kramar!!

Tänker på dig konstant! Underbara bilder, ös ur dig, skrik, häll allt på alla oss så fångar vi dig, det är det vi här på bloggen är till för! Kämpa Anna! Stor kram

Du och jag är lika gamla. Vi har döttrar i samma ålder. Vi har båda en man och ett hem vi älskar. Inte hur hårt jag än anstränger mig kan jag föreställa mig vilket helvete du genomlider. Självklart är du lycklig över det du har, men det satans svarta molnet över er tillvaro finns alltid där. Det som hotar att ta allt ifrån dig. Bara vid tanken stannar blodet i mina ådror, och då är det bara en tanke! Det som är din verklighet.. Varje dag.. Fy tusan!! Jag önskar så innerligt att jag kunde få ge dig frid i några dagar, att bära ditt onda så du fick njuta utan cancer, rädslor, oro pch smärtor flåsande i nacken. Bara njuta, som så många av oss gnälliga medelsvenssons borde ha förstånd att göra.
Jag beundrar dig och din kraft Anna! Du är helt fantastisk. Fortsätt kämpa! Än är inte sista ordet sagt! Du är Daniels fru och underbara Almas mamma. Det kan ingen jävla sjukdom någonsin ta ifrån dig!! Tänker på er ofta. Och känner mig liten. Vilka patetiska brickor vi är i livets spel när allt kommer till kritan. Å vem vet när spelet är slut? Ingen. Men jag vet att få spelat det så väl som du. All styrka till Er!! ❤️

Vi tänker på dig hela tiden Anna! Fortsätt kämpa, du gör det fantastiskt bra. Vi finns till för dig och din familj. Stärkande kramar!!

Önskar av hela mitt hjärta att det fanns något jag kunde göra...

Återigen ett inlägg som gripertag i mig och alla andra som läser. Önskar jag kunde bära bara en liten del av den skräck, rädsla och smärta du och din fina familj får genomlida samtidigt som jag önskar att jag hade bara en liten del av den styrka och värme som du sprider. Går inte en dag utan att ni finns med i våra tankar.

Saknar ord men vill att du ska veta att jag tänker på dig ofta och hoppas att den nya behandlingen går åt rätt håll.

Fin lucia på dig!!

Kram anna

❤️